.jpg)
Vaknade utan feber idag.Första dagen den här veckan.
Det känns bra.
I gengäld har jag haft en katt på huvudkudden som har bidragit till att jag har legat otroligt konstigt med min nacke så nu känns det om om den ska gå av!
Det går över.
Jag känner att orken är på väg tillbaka.
- - - - - - - - - -
Mina tankar finns hos en kvinna som förlorat sin man.
Ännu en arbetskamrat har fått sluta livet alldeles för tidigt.
Livet är fruktansvärt orättvist.
Döden finns överallt, men ibland kommer den för nära och påminner en om hur ömtålig man är.
Hur kort vår tid är.
Återigen får man perspektiv på livet och dess innehåll och förvånas över att man har glömt att vårda varje dag.
Som en tunn tråd, en ulltråd, som så lätt kan gå av...
9 kommentarer:
Åh, det är så jobbigt med den där döden som hela tiden lurar lömskt...
I går hejade jag på maken till den unga mamman som dog i cancer i somras - och tänkte på honom och hans små flickor hela kvällen. Det är så grymt.
Ja, och jag hade en kvinna i kassan idag som är så rar och mjuk och alltid så glad. Men inte dag.
"Hur är det med din mamma?" frågar jag.
Och hon suckar så t u n g t.
"Med mamma är det väl ...men vi har sorg. Vi har förlorat vår son. Han blev trettio år."
Jag blev stum.
Livet är skört, samtidigt som det är så enormt starkt.
Ha en riktigt riktigt fin fredag, gullevän!!
Döden är det enda vi med säkerhet vet att vi kommer att mötas av...men att göra det för tidigt är som sagt inte rättvist.
kramen
Livet är....
Kramar till dig!
Min granne dog här för en tid sen....helt oväntat. Talade med henne på morgonen. Bara 47 år. Andra grannar upptäckte det. Hennes lilla hund låg vid hennes sida och höll sig nära sin matte när de hittade henne.
Kram på dig vännen!
Stor kram!
Glömde en sak....Krya på dig! Kram
Bloggblad: det finns så många olika öden och iblnd är det mer orättvist än vanligt.
Man förstår inte varför...
Elisabet: att förlora ett barn måste vara den största prövningen i ens liv. Det är en onaturlig ordning och allting ställs på sin spets.
Ellis: man kan ju inte leva som om var dag är den sista, då blir man ju manisk.
Men visst får man sig en tankeställare. Kram
Gunnel: ja det är verkligen orättvist. Sen är det som om vissa drabbas extra hårt. Det är ingen hejd på allt på något vis.
Kram
Tina: ... och ändå har jag kommit lindrigt undan hittills.
Men jag kan känna så starkt för de som är mitt i sorgen... Kram
Londongirl: men... Varför blir det så?
Varför?
Jag blir så ledsen när jag läser dödsannonser och inser hur unga personerna bakom orden är.
Och så lilla vovven som vakade över sin matte. Usch, nu kommer tårarna. Kramar
Dakota: tack och kram tillbaka så klart.
Londongirl: du är då så snäll.
Nu är jag på gång igen, febern är borta och huvudet börjar anta normaltillstånd igen :)
Kramen
Skicka en kommentar