All ork jag kände efter en bra natt är som bortblåst.
Nu känner jag bara enorm trötthet. Är det samma dag som i morse?
fredag, juli 10, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mej:
På sängbordet:
ELDVITTNET
av Lars Kepler
-
-
-
3 viktiga tips för att hitta rätt kajak3 dagar sedan
-
Blogguppehåll---Mot Los Angeles.5 dagar sedan
-
Sommaren och vårens favoritkläder5 veckor sedan
-
-
Kära jobbdagbok (61)2 år sedan
-
I skidspåret5 år sedan
-
Sovande blogg8 år sedan
-
Välkomna till8 år sedan
-
-
-
-
-
-
Stängt11 år sedan
-
Gamla bloggen11 år sedan
-
uppdatera!11 år sedan
-
-
-
Hejdå kära mamas!12 år sedan
-
-
-
-
-
-
6 kommentarer:
Kära vän det är alldeles för lite vila i famnen tydligen...
Försök att få till stunder när du kopplar av.
Men kom ihåg också att det är fullkomligt normalt att man är helt slut i början.
Undrar just om du sover nu....hoppas det. Klockan är visst över ett på natten och den här nattugglan borde leta rätt på John Blund.
Kramar till er från oss.
Hoppas du har sovit gott i natt!
Kram
Som en papegoja låter jag .. men tänk på att ditt/ert liv har vänt totalt .., det är ju ett helt annat liv ni har .., skulle det inte märkas?
Det är klart att det gör!
Ta det lugnt, Lindalotta!
Det blir hur bra som helst.
Londongirl: att sova på beställningen är inte lätt fast att jag är trött så jag knappt vet vem jag är...
Men idag har jag vilat två omgångar och nu håller jag tummarna för att natten blir okej!
Kram
Humlan: jo, natten har varit ganska okej, det är väl så det ska vara, bara att jag inte har vant mig... :)
Elisabet: om någon är en papegoja så är det jag, jag älter ju samma sak hela tiden :(
Men nog har det förändrats, livet. Men jag borde väl varit beredd...
Lindalotta: jag tror ALDRIG att man kan vara beredd på hur det ska bli.
Hur skulle man ..?
Det enda jag kan trösta dig med är att jag kände precis samma sak med Anders, som ju var nummer tre.
Ååå, så jag grät!
Och känslorna låg utanpå kroppen!
Vi skulle bjuda grannarna på fika, dom hade kommit med blommor för att gratulera, och jag stod i köket med en vas och försökte gråta ljudlöst på nåt vis.
Jag var ju så lycklig .. ja, men hur kunde jag då känna mig så eländig?
Och så tom och trött?
Nu kan jag tänka att .. men åååå, vilken omställning det är att få barn!
Och man förväntas vara på ena eller andra sättet och har så höga krav på sig själv.
Nä.
Ta det bara lugnt.
Njut du av lilla snabbfotade Ebba och tänk inte mer än en timme framåt.
Det kommer att bli bra.
Jag lovar dig.
Elisabet: om du hade varit här hade du fått världens största kram!!
Och det är precis det som är mitt stora bekymmer, jag tänker alldeles för långt fram... Oroar mig för kommande natt, för eventuellt magknip osv.
Den där timmen ska jag verkligen försöka rikta in mig på! Den räcker mer än väl just nu...
Kramar
Skicka en kommentar