Egentligen är det min kärlek till mina föräldrar, men eftersom de redan finns med som en punkt på listan så får jag välja någon annan.
När jag har funderat ett tag så får jag välja det som jag kallar min första ungdomskärlek. Min första riktiga kärlek.
Kär så att det gör ont och som tonåringen är det förfärligt att reda ut sådana känslor.
Han var en av skolans populäraste, en sån som var duktig på det mesta; idrott, musik etc.
Och vi blev ett par.
Hela nian var vi sammansvetsade och var inte i från varandra många minuter. Saken blev enklare av att vi gick i samma klass.
Åh, vad jag var förälskad. Och lycklig. Och så fruktansvärt olycklig. Då när vi ibland var ifrån varandra. Då när jag trodde att han skulle glömma mig...
Men vi hade otroligt roligt också.
Han spelade i ett band och jag fick ibland vara med och doa, vi tränade basket båda två, vi tillbringade ett sportlov i hans familjs stuga någonstans i Småland och vi firade varandras födelsedagar och mycket mer.
Vi bokade en sommarsemester till en grekisk ö tillsammans med min pappa och hans sambo när skolavslutningen i nian närmade sig.
Jag kunde inte vara med på avslutningen. Jag var på ett juniorlagsläger i Södertälje.
Men jag grät mig så fördärvad att min mamma kom och hämtade mig. Ja, ni läste rätt. Min mamma körde 60 mil enkel resa och hämtade sin 16-åring som just då var liten som en 3-åring.
Jag dök upp på avslutningen, lycklig över att få dela dagen med min pojkvän, han verkade dock inte lika lycklig.
På kvällen valde han bort mig med besked. Han kysste en annan...
Jag grät hela sommaren. Prick varje dag.
...
Och den där semesterresan till den grekiska ön. Den ställdes in. Och gjordes om.
Pappa åkte med sin sambo och sen åkte jag med min mamma. När pappa och B skulle åka hem, landade vi på flygplatsen.
Vi hann precis att vinka till varandra.
Vi hade två jättefina veckor. Trots allt.
Ja, så var det.
Idag är vi vänner på Facebook och har uppdaterat oss lite om varandra.
Han jobbar så klart med musik och är en stolt tvåbarnsfar.
onsdag, november 17, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Å Lindis, jag minns jag minns!
Det är himla tur att mammor har körkort ,-)
Fint berättat Linda!
Så bra skrivet. Och vilken snäll mamma.
Kan riktigt känna hur ont det gjorde när det tog slut.
Kram!
Kul att du också hängt på den där utmaningen. Jag funderar fortfarande...
Och jag tycker att din mamma är alldeles fantastisk, verkligen verkligen!
Kul också med den lilla uppföljningen på slutet :)
Bettankax: mmm, och jag bedyrade min tacksamhet hela vägen hem :)
Elisabet: då var hon alldeles underbar :)
Då också!
Anna: ja fy, det var smärtsamt men nu kan jag le åt det, men vara glad över erfarenheten när Ebba kanske kommer dithän.
Kram
Mossfolk: jag har stött på listan lite varstans och tycker att den är ovanligt bra!
Kul om du hänger med!
Skicka en kommentar