Hur kommer det sig:

- att jag alltid missbedömmer Ebbans sovtider?
När jag lade henne vid ett så var det en vild chansning. Den senaste veckan har allt vad rutiner och vanliga tider ruckats ordentligt. När klockan var strax innan två hojtade hon till och jag förberedde mig för att hämta ner henne. Sen har det varit tyst. Knäpptyst. Inte en hostning, inte ett snörvel.
Och nu sitter jag här, tjugo över tre, och gapar i sömne, aka gäspar.
Jag hade ju hunnit med att inviga soffan med en tupplur!
Nä, istället sitter jag som en äggasjuk höna och väntar på nästa pip.

Sömn är bästa medicinen. För stora som små.