.jpg)
Livet går vidare där utanför.
Jag är en del av det.
Tankarna finns hos min vän. Ofta. Långa stunder.
Jag glömmer inte, jag lovar!
Men minuterna tickar vidare. Det händer saker hela tiden.
Och som för att sluta cirkeln tror jag att fladdret i magen faktiskt är Pyret som ger sig till känna.
I en vecka har jag tvekat, men nu tror jag faktiskt att det är så.
lördag, januari 24, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
I de där böckerna man kanläsa står det så fint att det känns som en fjäril. Jag tyckte nog mer att det var en fisk som spratt till, hur som helst är det en härlig känsla.
Precis så är det: Livet går vidare!
Då menar jag LIVET!
Jag ryser av välbehag, av bara *fjärilskänslan*! Du är en Lyckans ost!
Tänker på Dig flera gånger om dagen!
Jag LEVER och Ni med!
Panter: jag vet inte hur en fisk känns :)
Inte en fjäril heller egentligen, fast fjärilar av rolig nervositet har man ju haft, det är en sån förresten!
L*eva: jo, det gör ju det, alltid.
Men vad du är gullig som tänker på mig :)
Tänk att jag faktiskt får uppleva det här... :)
Ååå så härligt! :)
Häftigt... i början är det så kul, men sen när man får en kick mot en full blåsa... eller en fot som "fastnar" mellan revbenen... nåja. Det är ju som det ska.
Jag blir också så påverkad när någon i bekantskapskretsen får sorg, för att inte tala om hur påverkad jag blev av bloggar-Mettes död...
Jag tyckte nog också mest att det kändes som om en fisk plaskade runt. Runt vecka 18 började jag känna det.Minns att det var ungefär samtidigt som jag gjorde ultraljudet.
Det är ju så livet är: allt i en enda mix. Huller om buller.
Och så myyyysigt att känna livet inom sig så där. Nu blev jag nästan att grina IGEN. haha. :)
Kram!
Jag håller helt och hållet med Panter i det hon skriver. Mina bebisar kändes som små fiskar som spratt till när det började kännas.
Minns också en gång när bebisen fick hicka i magen!! :-o
Jag är nog också mer inne på löja. Tänk dej hur det känns att hålla en liten fisk i kupad hand, så tycker jag att det kändes från början.
Bettansprall: :P
Bloggblad: nu är det ju bara ett fladder :)
Vi får väl se hur roligt jag tycker att det är senare...
Livets bräcklighet gör ont...
Moster Mjölgumpa: vi har redan varit på två ultraljud och det tredje väntar om en dryg vecka :)
Men en fisk i magen... :)
Ellis: det är märkligt att bära på en av dem som ska föra livet vidare. Jättemärkligt...
Kram
Londongirl: på förra ultraljudet såg det ut som om den hade hicka och det var märkligt att se så mycket rörelser utan att känna ett enda dugg...
:)
Ingela: oj, nu närmar vi oss en bestämd sort också :)
Jag tror min är mer som en liten sill i så fall :)
Ha ha ha "Sill-Pyret" :-)
Vet du att min syster yster kallas för Pyret.
Kul!
Då känns det ännu mera verkligt!
Med sprattlet, menar jag.
Londongirl: ånej! Vi tar bort sillen igen :)
Då vet jag att det finns bra förebilder för Pyret :)
Elisabet: mmm, nu blir ännu ett steg på vägen :)
Om en dryg vecka får vi se Pyret igen!
Åh, så mysigt när man börjar känna
de små rörelserna i magen.
Skicka en kommentar