.jpg)
Jag ville inte att det skulle bli något "gnäll- och tycka-synd-om-mig-inlägg", det förra jag skrev.
Jag drog mig in i det längsta. Försökte knåpa ihop något annat men kände hur genomskinlig jag var.
Sen finns det flera som redan vet hur jag mår och då hade ni undrat om jag fullständigt skruvad.
Nu vet ni.
Och vet ni, det känns jätteskönt!
Och flera fina sms har susat genom rymden. Långa fina vänskapsförklaringar, kramar och små påminnelser om att någon tänker på mig.
Jag tigger inte uppskattning, det får jag så mycket av er ändå, men jag hade väldigt svårt för att hålla masken, så nu kastade jag den.
Tack för att ni är så fina!
Någon gång hoppas jag att jag får ge tillbaka något till Er.
Snart är
13 kommentarer:
Men kära nån - hormoner!!! Dom ställer till med en massa skit - både när man är tonåring, gravid och klimakterietant. Jag lider av ögoninkontinens sen ett par år tillbaka... minsta grej får känslor att svalla. Och jag skyller på hormonerna. När man är gravid kryllar man förstås av såna också.
Och liksom en graviditet så går alltid gråtandet över. Fast jag undrar ibland hur långt ett klimakterium är... :(
Bloggblad: haha!! Ögoninkontinens!!
:)
Men jag tycker ju att det är hemskt! Jag vill att det ska sluta nu!
Tur att en graviditet är tidsbestämd :)
Rätt som det är försvinner gråten utan att du ens tänker på det :)
Klimakteriet det vill jag inte ens tänka på :)
Det är ju det som är så fantastiskt, efter lång tvekan så kastar man masken och så upptäcker man att omgivningen gillar en som man är!
Ja, det är väl så det är.
Upp och ner.
Och lite väl tvära kast ibland.
Bara att försöka hänga med så got tman kan.
Klart att man ska blogga om det - om det känns okej. Det är ju det som är så härligt med bloggandet. Vi möts en stund, delar våra tankar diskuterar lite och BRYR oss OM varandra!
Jag skickar lite värme - eller i varje fall styrka (här är det ruggigt idag) - från Philadelphia!
Kram!
Men du Linda, känns det som att det inte går över, eller som om det är något utöver det "normala", prata med din barnmorska till att börja med. Om det är någon som du har förtroende för, annars välj någon annan.
Hormoner kan göra att man känner sig rätt hjärnsläppt. Jag har ju kommit i klimakteriet, eller åtminstone förstadierna, och börjar lipa för precis vad som helst.
Hela maj och juni i år låg jag och grät på kvällarna för att jag just upptäckt att en japansk rockstjärna - som jag börjat tycka mycket om - tog livet av sig för tio år sedan!
Jag tyckte det var så sorgligt att jag bara grät och grät. Men hallå, jag visste ju inte ens att han fanns för tio år sedan. Det är ungefär som att någon i år upptäcker artisten Elvis, och inser att han dog på 70-talet och blir helt förtvivlad.
Men jag skiter om jag verkar knäpp. Hormonerna ska väl ge med sig efter ett tag, eller ta slut eller nåt.
Ögoninkontinens som Bloggblad skriver var ett BRA ord...Det ska jag komma ihåg.
Du ska se att gråten snart upphär för dig. Början av graviditeten är klart jobbigast för psyket.
Kram från ett bedrövligt regnigt DC...Här har molnen fått inkontinens...
Äh, jag har inget klokt alls att skriva om hormoner. Men däremot tycker jag att humlan skrev något bra där uppe. Man anstränger sig så för att inte visa. Både tror jag för att hålla uppe en sorts skyddsmur, och för att inte belasta omgivningen. Samtidigt är ju öppna människor de som är lättast att tycka om och lättast att umgås med. De som skrattar när de är glada och gråter när de är ledsna.
Som jag svamlar.
Kramkram!
Du Linda....visst finns det en massa kloka människor här i bloggvärlden. :-)
Ögoninkontinens som Bloggblad kom på är ett bra ord för hur man kan ha det när tårarna bränner bakom ögonlocken. Det ordet kommer jag också att spara.
Hormoner kan ställa till med stora svängningar men även om man vet att det är så så känns det jobbigt att vara mitt upp i det.
Man vill vara glad och tror på något sätt att det är konstigt att man gråter....... när det egentligen inte alls är det.
Om du vill ha lite mer perspektiv på hur det kan vara så tycker jag du ska göra som någon skrev här uppe att prata med din barnmorska. (om du har någon som du känner förtroende för) De har sett det förut så många gånger och de är till för att lyssna på dig.
Till sist: Du är den du är och så omtyckt precis som du är för just den du är! Glöm aldrig det!
Kraaaaaamar.
Panter: idag har det varit bättre, ögonen har vattnats idag med men mindre. Fast sömnen... Hm!
Klimakteriet?? Det får de se till att avskaffa innan jag kommer dit!
Humlan: det är en underbar känsla! Och man blir så glad. Väldigt glad!
Anna: det är underbart med bloggvänner, för vi lär känna varandra på ett alldeles speciellt sätt. Kanske läser man lite mellan raderna också :)
Kramen!
Ingela: absolut, det ska jag göra!
Men idag har det varit lite lugnare med tårarna så kanske, kanske går det på rätt håll. Men jag tar nog inte ut något i förskott.
Matilda: käraste vännen!
Vilken sorg du gick igenom.
Du är inte alls knäpp, inte ett enda dugg! Du är ju helt fantastisk som vill dela med dig.
Stor, stor kram.
Annika: visst är hon finurlig, den där Bloggblad?! :)
Men du, hur länge räknas det som att man är i början?
Om 3,5 vecka har jag gått halva tiden... :)
Det är inte klokt!
Kramar!
Mossfolk: åh vad jag tycker om din ärlighet!!
Och du behöver inte alls anstränga dig för att vara klok, för det är du ändå. Som en riktigt go vän!
Och jag håller med dig, de som visar vad de känner, de är så lätta att tycka om.
Kram
Londongirl: det är en härlig värld, det här :)
Och jag ska visst se till att prata med barnmorskan om detta inte lugnar ned sig.
Jag kan ju inte gå omkring med svullet ansikte och rödgråtna ögon alltid, då blir ju omgivningen likadan till sist.
Just nu känns det betydligt lugnare och jag försöker njuta av de små stunderna.
Tack snälla igen, för ditt underbara sms.
Kramar!
Jag minns en läkare som sa en gång till mig när jag var deppad under studenttiden: Skaffa barn, då kommer du inte att ha tid att fundera så mycket. Och det stämde. Inte sjutton hinner man grubbla då - och dessutom, med ett barn som skrek halva nätterna, sov jag så fort jag stängde ögonen.
Skicka en kommentar