Dag 01 - Om mig:

Jag föddes den 15 april 1976 på Lunds BB.
Det var en torsdag. En skärtorsdag. Kanske hämtades jag på Blåkulla… Vad vet jag?!

Från själva dagen minns jag inget speciellt :), min mamma var dålig och min pappa sprang omkring i kulvertarna med mig för att reda ut ett eventuellt blåsljud på hjärtat.
Det var nog lite traumatiskt för en nybliven pappa att se handfallna sköterskor stå och kladda med ekg-apparaten utan att få rätt på den. Och för att inte tala om hur traumatiskt det måste ha varit för den nyförlösta mamman som blev ensam kvar på rummet.

Nå väl, vi repade oss så småningom och fick komma hem och jag fick mina namn; Linda Charlotte.
Hemma fanns min pappa som väntade på oss flickor.
Jag fick ligga i en grön spjälsäng i ett grönt rum… Och i en blå manchestervagn i jeanstyg av senaste snitt som mamman och pappan stolt promenerade runt med.

Tydligen var jag väldigt snäll. Åt som jag skulle och sov om jag skulle. Tja, ni trodde väl inget annat.
En sak vet jag å det bestämdaste: jag var oerhört efterlängtad!

Vi bodde på den tiden i en liten by och när jag avverkat två olika dagmammor och ett år på förskolan så var det dags för 1:a klass.
Vi var sex små barn som kom till uppropet den dagen. Fyra flickor och två pojkar.
Jag var längst av dem alla, alltid var jag det. Nästan.
Och rosa plastglasögon fick jag så småningom. Och så hade jag igelkottsstubb.

När jag var 9 år flyttade vi till Lund och jag hamnade i en ny klass.
Klassen var hur fin som helst och en jättebra lärare hade vi. Trots det hade jag magknip varje dag och grät floder efter mina föräldrar. Jag vet inte hur många gånger de fick komma och hämta mig... Och krama mig.
Men efter några månader så trillade allt på plats och jag trivdes med livet igen.

Livet har varit snällt mot mig, trots att man kan sucka över saker ibland. Jag har inga smaskigheter att bjuda på eller chocka med. Jag är ganska vanlig, så som folk är mest.
Jag har världens bästa föräldrar som alltid har funnits för mig och gör så än.

Jag lever i en kropp som är längre än normallängden för kvinnor och det har påverkat mig.
Men jag har bollsinne och jag har kunnat njuta av min längd på otaliga basketplaner.

Jag är gift sedan 11 år med Mikael och förra året fick vi vår dotter en varm sommarnatt.


Man kan ju skriva i evigheter, men det här är jag. I stora drag.