Dag 30 - Ett sista ögonblick.

Då tänker jag på Selma. Vår fina, fina katt.
Imorgon är det 1 år sedan vi sade hejdå.
Eller på återseende.

Vi saknar Dig...

Nya dagar...

Tomheten är enorm emellanåt.
Ibland hör jag henne.
Flera gånger har jag sett henne vid altandörren.

Men igår begravde vi henne. Vi tittade på henne innan och stoppade med hennes gosedjur, och hon var så fin! Som alltid.

Fotot är ett av de sista som togs och jag är glad att Selma och Ebba finns på samma bild. Snälla Selma lät Ebba klappa henne och spann under tiden...

Saknaden är stor och det gör så ont. Men när vi tittar på foto från i våras så får vi bekräftat att vi gjorde rätt. Rätt mot Selma.
Det är ju den frågan som maler om och om igen. Var det rätt beslut? Gjorde vi rätt?
Det var det. Det kan vi vara säkra på.

Tiden stannar inte för att vi sörjer en saknad familjemedlem. Det kommer nya dagar och utanför fönstret så är det alldeles vitt, precis som det ska vara runt jul.
I pulkabacken börjar det bli gott om barn och pulkor. Och termosar med varm choklad.

Men oavsett hur många nya dagar som kommer, så glömmer vi aldrig vår fina lilla Selma. Aldrig.


Och tack alla ni underbara medmänniskor för era fina hälsningar. Kram till er alla.
Idag har någon begravt sin mamma och sagt farväl. Det går inte att jämföra och mitt inlägg kan upplevas som trivialt. Må så vara.
Det är olika slags sorg. Mina tankar har stundom varit hos er i Ljungby.

Vår allra finaste Selma...

Nu har vi klappat, kramat och pussat vår fina Selma godnatt. Miljoner gånger. För sista gången.
Det är så fruktansvärt tungt och det gör så ont.

Jag skulle vilja skriva så mycket, men jag kan inte formulera mig. Jag gråter när jag tänker på alla gosiga stunder vi haft. På all kärlek och tillit vi fått. På de fina åren vi fick dela Selmas liv.

Sov gott gumman. Vi älskar dig, Selma.