Jag har mått konstigt, mycket konstigt i snart en vecka. Nästan hela det nya året faktiskt.
Känslorna har suttit utanpå och i och med det har jag haft jobbiga dagar, rent mentalt.
Jag vill inte gå på jobb och gråta.
Det finns saker som inte går att förklara, men som får mig att må jättedåligt nu. Och tyvärr får det konsekvenser som i sin tur får mig att må ännu sämre.
Jag har konstant ont i magen, inte i magen där Pyret bor, utan i känslomagen, ni vet lite högre upp. Jag gråter. Massor. Fattar inte hur mycket tårar man kan ha.
När någon ber mig förklara, nä jag kan inte...
Ibland tror jag att jag ska gå sönder.
Det är egentligen ingenting jag vill skriva om här, men samtidigt är det en del av mig just nu och jag får väl försöka acceptera att jag inte är mycket roligare nu.
Det är inte medlidande jag är ute efter, absolut inte!
Jag bara hör av mig. Kanske kan det hjälpa mig. Kanske inte.
Samtidigt skäms jag för att beklaga mig.
Det finns så mycket annat man kan vara ledsen för som jag är förskonad ifrån, men som drabbar nära och kära.
Vem är då jag som sitter här och piper?
Men nu är det så här.
londongirl: det är knappt jag vågar skriva titeln, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein. Dessvärre är hon nu försvunnen sen igår. Läste det för någon timme sen på nätet. Detta känns minst sagt inte klokt! Jag är så uppfylld av boken. Har jobbat i många år med ungdomar som drabbats av bipolär sjukdom. Boken handlar om denna sjukdom.