Igår kväll förlorade en arbetskamrat och vän, mannen i hennes liv.
Hela dagen har jag gått omkring i en dimma. Vardagen fortsätter ju runt omkring men inuti mig så finns det så mycket sorg och ilska.
Ilska över orättvisan!
På vägen hem kom tårarna.
Och ändå står jag "bara" utanför. Som en åskådare.
Utan att kunna göra något.
torsdag, januari 22, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Det känns som ett jättetomt hål även om man bara står vid sidan av, som om världen har stannat fast alla andra far omkring som vanligt med sina liv.
När mina barns skolkamrat dog för 3 år sedan kändes det så varje gång jag hämtade dem vid skolan, när jag körde på gatan där olyckan hade skett och fortfarande varje gång gång jag hör "I'll be missing you", som var en av sångerna vid hans begravning. I julas började den plötsligt spelades ofta på radion igen, lagom till hans dödsdag.
Man kan nog aldrig föreställa sig hur det känns när det händer inom familjen.
Så sorgligt... Visst påverkas man och blir berörd även om man "bara står bredvid".
Kram
Usch så sorgligt! Att stå bredvid kan vara nog så jobbigt. Den där maktlösheten, att ingenting kunna göra...
Kram!
Anna: vi har haft flera dödsfall de senaste åren, det kommer bara närmre och närmre...
En man som inte fyllt femtio än, med små barn...
Men ett barn som omkommer måste vara det absolut mest fruktansvärda man kan råka ut för!
Åh, jag blir så illa berörd...
Londongirl: det är nära, men ändå så långt bort...
Kram.
Mossfolk: det är nog just den där känslan av maktlöshet som gnager så illa.
Man vill ju så gärna hjälpa, finnas till...
Kram
Ett hål man inte kan fylla mer än vara ett stöd... Kram Anna
Skrivanne: och nog är det så man bäst finns för sina vänner...
Kram
Usch vad förfärligt!
Livet är så oerhört skört.
Kramar!
Fy vad sorgligt, och så orättvisst det är.
Visst är det hemskt "att bara stå på sidan" också. Så maktlöst!
Kram till dig!!
Det är nog bra att det finns de som står där vid sidan och bara finns. Men visst är det svårt och man blir så påmind om alla som man mist.
Människor som står lite vid sidan av är viktiga här. Utifrån min egen erfarenhet så är det så! Jag vet att du är en människa som bryr dig så oerhört mycket om andra och känner med andra. Jobbigt ibland och en gåva ibland. Linda du är den du är och livet är som det är, orättvist och fel ibland och såååå underbat i andra lägen! *kram* på dig från mig/ Tina
Stor kram och varma tankar!
/ Dakota
Anna: egentligen vet man ju det, men så kan man ju inte heller gå att tänka alltid...
Annika: har fått mail av min vän och hon har nog kikat in här och menar att jag inte alls är vid sidan om, hon känner att jag är med henne och det är skönt att veta...
Kram
Panter: det är ju så att det sätter igång så mycket hos en själv.
Och precis som du säger blir man påmind om så mycket...
HusEtt/Tina: det är väl så att jag tar på mig andras sorg..
Vill hjälpa till att bära. Vet att det inte riktigt funkar så och ändå gör jag det varje gång.
Men jag blir så berörd av andra människors mående.
Kramar
Dakota: Tack, och kram.
Skicka en kommentar