Just nu är det inte lätt att heta Ebba och vara två år.
Man kan så mycket men ändå inte tillräckligt.
Gå i trappor är ingen konst.
Trehjulingen far fram som en dans.
Att ta av sig blöjan och sätta sig på pottan är inga problem.
Duka bordet till middagen eller plocka undan efter sig är lätt som en plätt.
Men att hantera alla de där känslorna som hon satt i magen är inte alldeles enkelt.
Dagis har blivit ett orosmoment. Att bli lämnad. Rädslan av att bli bortglömd.
Ikväll har hon frågat mig säkert femtio gånger om jag verkligen måste jobba imorgon. Hon vill så gärna att vi ska vara hemma istället.
"Ebba ledsen. Ebba ont i magen."
Och sen kommer de stora tårarna ur hennes vackra ögon.
Då är det inte alldeles enkelt att vara mamma heller. Då vill jag stoppa världen och lova att hon aldrig mer ska ha ont i magen. Men det kan jag inte.
Ebba har fått samma känslocentrum som jag, det magonda när något inte känns bra.
Min lilla fina. Jag lovar att alltid stå vid din sida.
Alltid.