Nä, jag har inte slutat med mina gymnastiska rörelser, men jag tyckte att det blev lite tjatigt att skriva om det här hela tiden, så nu har jag lägt en länk till Monstret istället om man nu tvunget vill följa mina eskapader.
Men det har varit lite stiltje trots allt, har inte mått hundra. Tänkte ge mig på den ikväll, men jag sparar det till imorgon.
Då jäklar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
För många år sen skaffade vi en motionscykel - den är borta nu, den rostade igen eftersom ingen cyklade efter de första veckorna.
Däremot behöver ingen be mig att gå ut och gå - det rensar hjärnan och lungorna och jag blir så snäll så snäll samtidigt som jag känner hur fläsket flyter bort i en fet rännil i mina spår. Eller, ja nästan...
Du gör det bra som kämpar på! Man får verkligen tvinga sig till att motionera.
Bloggblad: promenaderna kommer jag ut på och Monstret används, den står så lägligt att man inte kan missa den. Sen är det otroligt skönt efteråt eftersom man tar ut sig så det lackar :)
Då blir det halt för den som går bakom dig :)
Matilda: skam den som ger sig. Jag hoppas att motivationen håller i sig ett bra tag för det är så skönt, egentligen... :)
Skönt????, ja jag antar att det är som att slå skallen i väggen, det är skönt när man slutar ;o)
Du är superduktig vännen!
Kämpa på!
Jag vet att du kommer att klara ditt mål :) Jag kan bara hålla med dig om att det är en härlig känsla som innfinner sig efter ett träningspass!
Ha en trevlig kväll!
Kram
Milda: haha! Jo så kan man ju också se det.
Jag är glad så länge jag inte ser det som en plåga rakt av :)
Jenny: det känns lite ensamt ibland, det hade varit roligt att ha någon bredvis sig. Micke gömmer sig när jag börjar trampa :)
Kram
Skicka en kommentar