Jag var på vårdcentralen tidigare i veckan och sedan dess har en tanke planterat sig i min skalle och den dyker upp och då. Tex nu.
Vi var några som satt i väntrummet och intill mig satt en äldre kvinna. Hon sneglade först på mig och sen frågade hon om jag skulle till samma läkare som hon. Men nä, jag hade tid hos en annan.
Det var startskottet.
Hon vände sig mot mig och började ifrågasätta personalomsättningen på vårdcentralen. Hon skulle till en ny läkare idag, hon som alltid gått till samma i alla år. Det märktes tydligt att hon tyckte att det var jobbigt att träffa en ny.
Hon darrade på rösten när hon konstaterade att nu skulle de väl börja nysta i allting igen och hon skulle behöva förklara både det ena och det andra.
Vi pratade lite fram och tillbaka och jag höll med om att det är skönt när man känner sig omhändertagen av någon som visar medmänsklighet.
Så blev jag inkallad och reste mig upp för att gå. Jag vände mig om för att ge henne ett uppmuntrande ögonkast, men hon tittade bort. En ingivelse for genom mig att jag skulle klappa henne på armen och säga: det blir nog bra, ska du se.
Men det gjorde jag inte. Jag bara vände mig om och gick.
Jag ångrar mig.
Och jag undrar hur det gick.
fredag, oktober 22, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
sånt är så jobbigt, när man ångrar något man inte gjorde. jag förstår dig!
Ja, man ska verkligen följa hjärtats röst! Det låter så banalt, men är så sant, så sant.
Nästa gång fixar du det!
Ja, det gör du! Fixar det nästa ggn alltså. men det där händer väl oss alla hela tiden. Vi missar tillfällen.
Hoppas det gick bra för tanten. Förstår henne så!!
Kram!!
Jag tänkte precis skriva det Elisabet gjorde - nästa gång fixar du det!
Att du kände som du gjorde borgar för det :-)
Anna: det var ju inget jobbigt, fattar inte varför jag svalde det så... :(
Elisabet: jag får kanske gå en kurs hos dig, du är bra på att fånga tillfällen med medmänniskor!
Annika: jag tittade efter henne när jag kom ut, men såg henne inte.
Springer jag på henne på byn så ska jag minsann fråga - det ska jag!
Kram
Christina: jag hoppas verkligen att jag får det ur mig nästa gång, jag är ju inte blyg. Och det var ju bara i välmening.
Tycker att det är trist att jag inte sa något...
Jag känner igen det där, när man kommer på efteråt hur man borde ha gjort!
Jag har nog haft tur, som haft samma läkare i alla år jag bott här - 29år - men tanken slog mig häromdagen: tänk om hon går i pension snart?????! Kanske bäst att jag passar på att gå dit med de skavanker som jag ideligen skjuter upp eftersom de inte är akuta... men vem vet? Brorsan trodde att han gick på rutinkontroll av hjärtat - han ligger kvar för observation ännu efter 3 dagar och blir kvar över helgen... (Fast det vill jag inte skriva om på min blogg, hans familj läser där... och han själv är inte orolig.)
Sen är det så här LindaLotta: att har man väl tagit klivet .., struntat i rädslan att göra bort sig eller tanken .."vad ska dom tro?", har man väl gjort det och upptäckt att man får såååå mycket tillbaka i glädje, då vänder man inte om.
Då bara fortsätter man av bara farten ,-)
Skicka en kommentar