måndag, mars 28, 2011

Vi har andats.

Packade ner ungen i vagnen och drog iväg på byn.
Solsken varvat med moln och blåst. Snoriga näsor. Rosiga kinder.

Ungen min vill inte äta och hon krymper. Jag blev nästan av med henne i termobyxorna.
Det hon går ner går jag upp. Mångdubbelt.
Det har blivit en del tröstätande under den här sjukdomsperiodenoändligheten.

1 kommentar:

Elisabet. sa...

När hon är lite på det viset, då är hon "ungen". Fy på sig, mamma ,-)