Ett steg fram och minst två tillbaka...

Ett av få ögonblick då det inte gråts eller gnälls i det här hemmet.
Nu är Liten krasslig igen och äntligen fick vi tid hos doktorn. Men inga tecken på vare sig halsont eller öroninflammation.
Natten till idag har varit som ett töcken. Strax efter fem i morse kom hon till ro.
Jag hann inte somna innan hon vaknade igen.
Jag är mer än trött men fick skönt sällskap av mamma under eftermiddagen.

Det är oro i hennes lilla kropp. Det är urjävligt, rent ut sagt, att inte veta hur jag ska göra för att hjälpa henne.
Ett urinprov står i kylen i väntan på avlämning på vårdcentralens labb imorgon bitti.
Vi har blivit ordinerade vila veckan ut. Och så vore det bra om Ebba ville börja äta igen...

Jag vet inte när jag var utanför dörren senast. På riktigt alltså. Det här börjar likna en fars.