torsdag, mars 18, 2010

Obegripligt.

Under tio års tid var vi ett gäng som umgicks intensivt.
Helger, kvällar, midsomrar, nyårsaftnar, kräftskivor, bröllop, semestrar, vardagar...
Man blir nästan en del av varandra under sådana förhållanden. Några föll bort och några tillkom, men alltid samma stomme. Som alltid fanns där och som alltid hade något att ge.
Men vi växte ifrån varandra, livet förändrade oss och kvar finns bara minnen.

Igår förändrades allting. Igen. För gott.
En av oss finns inte längre och det är helt omöjligt att förstå.

Det har gått många dagar och år sedan vi gled ifrån varandra, men de åren känns ganska futtiga nu.

Och familjen som blir lämnad kvar. En fru och tre små barn.
Varför?

8 kommentarer:

Annika sa...

Fy så otroligt hårt och sorgligt.
Var det en olycka, sjukdom?
Stackars de efterlevande...
Jag känner så med dem!
Kram!!

anna of sweden sa...

Usch, jag blir alldeles ledsen när jag läser.
Livet är så otroligt bräckligt.

Stor kram!

Jenny sa...

Jag får en stor klump i magen när jag läser....Usch, det är så hemskt....livet är så orättvist ibland :(

Många kramar

Linda sa...

Annika: en ganska vanlig sjukdom. Från början.
Kram

Anna: varje gång något sådant sker så blir man så skör och vill njuta av varje sekund av det man får.
Man kan ju inte leva så i det långa loppet..
Men det är så förbannat orättvist!
Kram

Jenny: på något vis så vet jag inte om jag har förstått det, på riktigt.
Det är så ofattbart...
Kramar

Tankevågor sa...

Så sorgligt! Visst är det ofattbart!
Stackars hans familj! Ingenting blir någonsin sig likt.

Kramar till dig!

Elisabet. sa...

Ja, det är så det är.

Livet.

Jag vet inte heller om jag tycker att livet är så orättvist .., jag är mer förvånad över att vi inte alla drabbas av alla miljoner sjukdomar som finns.

Varför inte just jag?

Varför inte mina barn?

Men stackars människor som drabbas!

Stackars barn att bli utan sin pappa eller mamma.

Linda sa...

Londongirl: det är så unga människor och det finns så mycket kvar av livet.
Jag kan fortfarande inte riktigt förstå...
Kramar

Elisabet: nämen usch, inte kan man tänka så! Då hade jag blivit deppig på riktigt. Fast jag tänker så när det kommer nära... Det gör jag ju. Och då vill jag leva så intensivt och så blir det fel...

Dakota sa...

usch... Livet är alldeles för orättvist och sorgligt ibland...! ;-(
Tänker på er!

Massor med kramar!
/ Dakota