Jag har aldrig varit någon som hängt som ler och långhalm med någon bästis.
Jag hade min basket och var en del av ett lag och en klubb och alltid fanns det någon att hänga med.
Däremot har jag varit med i ett kompisgäng under många, många år som har många fina minnen tillsammans.
Nu för tiden har vi trillat isär på olika håll, men vissa ses fortfarande då och då och det är människor som vet allt om mig och ändå tycker om mig.
Så som min man också gör.
Och min mamma.
Och min pappa.
Att få nya vänner på "gamla dagar" är inte det lättaste, men jag har fått vara med om den lyckan. När bådas familjer trivs i varandras sällskap. Då är det bra.
Det är tryggt.
måndag, november 22, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar