.jpg)
När det är mörkt ute och Ebba skriker för att något är fel så kan man känna sig oerhört maktlös.
Mitt i natten tar fantasin slut och man känner sina egna tårar bränna innanför ögonlocken.
Varför kan jag inte trösta?
När morgonen gryr och man ser de runda kinderna, den lilla munnen och de små ögonlocken på den fina lilla som sover så gott, då känns ens egna tårar långt borta.
Att hon behöver göra av med energi förstår vi alla, men det jag tycker är jobbigt är att hon vill göra det nattetid.
Micke jobbar halva dagar nu och det funkar bra. Det som ger lite grus i maskineriet är min panik över att han inte får sova i fred, men han säger att det är okej. Jag får lita på honom... Det är bara två dagar till, sen har han semester och efter det ytterligare pappadagar.
19 kommentarer:
Vilken jättefin bild på er två! :-)
Ja det där med sömn är ett kapitel för sig när man har så där små...
Vad skönt att Micke snart ska ha semester. Då kan ni sova lite hipp som happ när det går och inte behöva tänka på att han ska iväg till jobbet.
Förstår att det känns jobbigt om hon är ledsen och skriker på natten. Man blir så trött och slut när man inte tycker sig kunna trösta. Men vet du hon är så ny fortfarande...så mycket som hon ska komma till rätta med. Försöker du vila mellan varven på dagen när hon sover? Gör det vännen! Strunta i allt annat....du behöver vila och samla krafterna emellanåt.
Massor av kramar till er från oss.
Sånt skapar stresshormoner och de "smittar" och det blir lätt en ond cirkel. Äldsta dottern ville absolut inte sova på nätterna och var jätteledsen. Jag känner igen känslan. Gör som Londongirl skriver, vila, sov mycket själv så att du / ni orkar genom den här perioden . För det rättar till sig, det gör det.
När jag se bilderna känner jag att jag snart måste komma och hälsa på. Snart är ungefär lika med sista hälften av augusi.
Kram
hrmmm augusti :)
Ännu en ljuvlig bild...som kräver lite snytpapper...
Måste vara ett ålderstecken hos mig att ögonen fylls med tårar när jag ser sådana här fina bilder ;o)
Vilken underbar bild på dig och Ebba! :)Ni är så fina tillsammans!
Jag blir också väldigt rörd när man ser så underbara foton :)
Kram
Underbar bild! Och visst är det så att på natten blir allt förstorat...
Så skönt att du har Micke hemma på halvtid och med semester på gång. Då blir allt så mycket enklare när ni inte har några måsten.
Kram till er alla!
Ååå, så jag minns när Anders var bara någon vecka och vägrade ta bröstet och han bara skrek och skrek och skrek och jag satt där och tårarna rann och så kom den snälle pappan och lyfte honom från mig .., lade honom på sitt bröst och båda somnade och jag med.
Så totalt slut på var jag.
Så misslyckad kände jag mig.
Och detta var mitt tredje barn.
Men ...,-)
Det gick över.
Lill-Korven har blivit en skrikis på sena kvällar och tidiga mornar. Tårarna som bränner känner jag igen. Jag tycker så synd om henne när hon spänner hela kroppen och skriker helt otröstligt. Magknip trodde BVC. Vi har ändrat amningsrutinen på kvällen och fick Semper magdroppar som vi ska börja ge henne i morgon, får se om det blir bättre. Det är lätt att få panik, men den bästa mamma-och-pappa-medicinen är nog att försöka hålla sig lugn, det tränar vi på. Kram på dig och Ebba!
Det var en utrolig vacker bild på er två : )
Vilken jättefin bild!!! Och hon är så otroligt söt, ert lilla mirakel!
Ytterligare en underbar svartvit bild!
Åh, vad fina ni är!!
Vilken stämningsfull och fin bild!
Londongirl: jag vet ju allt det där, men jag mår så himla dåligt av att inte kunna trösta henne. Hon gråter så hjärtskärande så det gör ont i hela mig...
Jag försöker vila, men kan inte riktigt koppla av.
Åh vad jag hoppas att det rättar till sig, jag vill inte att hon ska vara så ledsen.
Kramar
Lena: ja! Kom hit :)
Det är verkligen så, en ond cirkel. Jag blir så stressad och ledsen och det märker hon säkert av och då blir det bara ännu värre.
Micke är en klippa som avlastar på natten fast han jobbar. Tack och lov!
Kramar
Milda: haha, ålderstecken eller så är det dammpartiklarna :)
Jag får väl snart förse er med snytpapper :)
Jenny: det är något med det svartvita som gör att uttrycken förstärks, tycker jag i alla fall :)
Kram
Hedgren: precis, allt är så mycket jobbigare på natten. Då känns det som att allt är en katastrof, sånt som är en klackspark på dagen...
Kram
Elisabet: det är den känslan som är så fruktansvärd, att jag känner mig misslyckad när jag inte kan trösta henne.
Jag försöker på alla sätt och så blir det ändå inte bra.
Micke är en klippa och stöttar mig jättemycket, men jag har ju den där äckliga känslan ändå.
På nätterna.
Pappan, mamman och Lill-korven: åh så du känner igen dig, så skönt att inte vara ensam om den obehagliga känslan.
Vi ska till bvc imorgon och då hoppas jag att de kan komma med tips om vad vi kan göra.
Det är så lätt att stressa upp sig när de små är så förtvivlade och det blir inte bättre av att en annan stressar.
Vi ska försöka göra som ni, träna på att vara lugna...
Kramar till er!
Julie: tack så mycket!
Mossfolk: gulliga du, tack!
Mian: det blir så tydligt i svartvitt och just nu är jag inne i en sådan period.
Annela: tack!
Humlan: precis så där mysigt är det mesta delen av tiden!
Återigen bevisas det att bloggvärlden är full av fina och förstående människor. Jag blir rörd när jag läser alla omtänksamma och kloka kommentarer.
Gott att få stöd och igenkännande när maktlösheten anfäktar en. Det som är bra för ens barn och barnbarn känns bra för en mormor också.
Ni är så vackra!
Jag *älskar* svartvita bilder, speciellt porträtt.
ja det är lätt att känna sig otillräcklig när de är så ledsna. Mina hade båda perioder då de var otröstliga ett tag på kvällen. Det tär på en, man vill ju så gärna trösta, fixa, göra allt bra.
Men hon är i de bästa händer, lilla Ebba.
Kanske har hon magknip, då finns det hjälp att få.
Kraaaam!
Jag känner också igen mig, men hade glömt. Nu när du skriver hur det är så kommer alla bilder tillbaka. Hur Matilda grät, var helt otröstlig och jag är ganska säker på att det berodde på mina stresshormoner. När K tog henne, var det som att trycka på en knapp. Hon blev knäpp tyst och somnade. Men det är inte lätt att försöka vara lugn när man känner sig helt handfallen då inget hjälper mot gråten. Det var bara de första veckorna, sedan var det glömt, och tiden med henne blev den underbaraste i mitt liv. Så blir det snart hos dig också, jag är helt säker.
Skicka en kommentar