Ebba har pratat* så mycket i falsett under morgonen att stämbanden numera verkar ge upp. Hon är hes!
* och med pratat menar jag: skrikit av glädje och upphetsning när hon tar sig fram med gåstolen. En kökshandduk kan frambringa de mest fantastiska toner ur en liten bebiskropp!
måndag, februari 15, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
,-)
Det mest oväntade kan bli till den alla största glädje.
Jag minns när min systers barnbarn fick broderade näsdukar i julklapp, ja, hon var väl kanske sju år?
Åååå, sicken lycka!
Elisabet: haha, ja det var som i julas när papper och band var det roligaste - inte innehållet i paketerna :)
Tänk vilken frihetskänsla det måste vara att kunna ta sig fram .
Lena: ja verkligen! Hon tränar hårt på att få upp rumpan så att hon kan krypa men hon är inte riktigt där än, så gåstolen är nog en dröm :)
Vad härligt det låter.
Jag kommer ihåg de där glädjeskriken...
ÅÅÅÅÅÅ vad roligt det var!!
Ebbungen är verkligen i sin allra gulligaste bebisålder nu!
Annika: på lite avstånd kan de vara gulliga, när man har henne i famnen så kan det göra förfärligt ont i öronen...
Men man smälter för henne ändå :)
Hon verkar alldeles snackig den där lilla damen. Hon kommer säkert att hålla låda hela skoltiden igenom :)
Skicka en kommentar