Oro

Selman är risig.
I ganska dålig form faktiskt.

Åh fy vad jag drar mig för att ringa till Djursjukhuset. Jag är livrädd för att åka in med henne.
Jag vet att jag måste. För hennes skull.


FÖRTYDLIGANDE: [det är alltså inget akut som hänt]
Selma har råkat ut för en hel del tråkigheter i sitt liv, slagit ut tänderna, förlorat all tarmludd, Struma, klåda, inflammation i magsäcken vid ett flertal tillfällen och urinvägsinfektion vid ett flertal tillfällen.
Nu känns det som om de där nio liven är förbrukade.
Selman har tappat mycket i vikt sedan hon var sjuk senast, i april, och allmäntillståndet känns inte längre som om det är okej. På något vis känns det som om hon tacklar av lite för varje dag som går.
Hon dricker ofantliga mängder så diabetes är nog inte uteslutet. Rotfyllningarna som gjordes i samband med att hon slog ut tänderna för ett antal år sedan börjar ge upp, ett sår vid munnen vill inte läka...
Man kan undra hur mycket en liten kattkropp klarar av. Och att öka antalet mediciner som vi stoppar i henne varje dag känns kanske inte som den bästa lösningen.
Just nu ser jag sjukdomstecken i allt hon gör. Eller inte gör.

Min lilla fina Selma.
Den allra finaste!