Sitter med tårar efter att ha läst om hur det kan kännas. Att känna sig bortkommen och borttrollad. Att ha tappat bort sig själv.
Någon sätter ord på känslorna och då trillar tårarna.
Att bli mamma är inte lätt. Inte pappa heller förmodligen.
Men att säga det högt är tabu. Eller är det det egentligen?
Det finns så mycket att läsa om hur det är att bli mamma, hur underbara de små knyttena är!
Jag håller med, men med distans.
Det finns inte lika mycket att läsa om hur det kan vara när allt känns bakvänt. Milt sagt.
Det finns så mycket att säga om detta, men jag vet inte om jag vill göra det så här offentligt. Jag vet inte om jag kan ta diskussionen...
Fegt?
Alldeles säkert!
När jag har kommit ikapp mig själv, sovit gott i flera månader då kanske jag orkar. Just nu bara andas jag lite om det.
Det viktigaste just nu är att lära mig att ta en dag i taget.
Det finns ingen som helst anledning att planera flera dagar, och ibland veckor, i förväg. Vad som helst kan ju hända på vägen. Jag vet ju det. Egentligen.
Ett barn är det vackraste man kan få uppleva.
Jag vill vara med nu. Inte två veckors planerande i förväg.
Här och nu.
Den här tiden kommer aldrig igen.
Och nu sitter jag med fingret på "delete"... Ska jag verkligen publicera det här?
Ja, för min egen skull kanske.
måndag, januari 18, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Jag kan förstå att det blir ett helt annat liv när man får barn. Eftersom man vet inte vad som väntar när man blir förälder?
Jag kan bara tänka mig att det inte alltid är så lätt med att bli mamma eller pappa....men det är verkligen inte tabu att prata eller skriva om det vännen.
Du vet var jag finns om du behöver prata:)
Tänker på dig!
Många kramar till dig min underbara vän!!
Så är det också. Många tårar kommer jag ihåg. Livet är inte svartvitt utan allt däremellan. STORA KRAMEN!
Viktiga funderingar! Men jag förstår din svårighet att skriva om det. Men egentligen är det så konstigt att det är jobbigt att bli fler? Själv har jag inga barn men jag tycker inte att dessa diskussioner borde vara tabu! De är en del av det hela. Jag har upplevt tillfällen när allt ställs på sin ända och livet blir ett helt annat än det var tidigare, men allt normaliserar sig igen.
En dag i taget och ibland nästan ett andetag i taget. Och vet du solen skiner även dessa dagar - ibland :-)! Kram och jag är övertygad om att du är den bästa mamma som finns! Tina
Jenny: det är så omvälvande och jag har åkt lite berg- och dalbana. Det är inte alltid så lätt att sätta ord på det som gnager.
Men jag vet att du lyssnar, alltid.
Kramar
Lena: jag trodde att tårarna skulle ta slut och tålamodet växa, men med sömnbristen så blev det tvärtom. Det är inte rättvist mot Ebba som är en som en dröm egentligen. Sover och äter som en häst! Tänk om jag bara kunde känna den där tryggheten, att allt ordnar sig, alltid!
KRAM
Tina: jag är rädd för att "hilla" in mig och att det blir för invecklat när jag vill förklara det enkelt. Kanske är det därför det finns så få ord om det?!
Det är svårt att sätta ord på känslor som gör ont, som man tycker borde vara förbjudna att känna. Och när man säger dem högt, eller sätter dem på pränt så blir de mer verkliga... Men trycket lättar samtidigt.
Tack för snällord, Tina.
Kram
Å, Linda!
Jag läser ditt inlägg och ser dina två mindre ovanför och tänker att så är det ofta .., man kanske skriver nånting som betyder mycket för en och så blir man orolig .., kanske öppnade man sig för mycket .., och fort in med nya, lite lättare inlägg.
Men jag tycker att du gör alldeles RÄTT.
Det här med hur man ska vara och känna som nybliven mamma och pappa, det blir som ett ok ibland.
Och det är Mama-tidningar och reportage där kändisar berättar hur mycket dom orkar och hur underbart det är och allt är glättigt.
Det är få som vågar öppna sig.
Får man sen inte tillräckligt med sömn, så är det förstås ännu svårare.
Stor, stor kram härifrån!
Vet egentligen inte vad jag ska skriva. Har inga kloka och förnuftiga ord att komma med. Men en liten kram kanske? En liten kram ända borta från Amerikat? :)
Elisabet: det ligger en del i det du skriver, det där med flera inlägg. Men samtidigt så infann sig en lättnadskänsla när jag tryckt på publicera, och då kom de andra upp i skallen och ville ut.
Jo, det finns så många historier och tv-program att se och det är alltid så käckt och härligt.
Det är inte inte alltid käckt och härligt. Inte här.
Och nu har jag ännu en vak-natt i bagaget och tror att jag ska gå av på mitten.
Men Ebba ler :)
Kram
Anna: du behöver inte komma med någon läsning eller facit, det var bara mitt behov av att rensa lite i skafferiet.
Men kramar tycker jag om!
Kram tillbaka!
Det är många tjejer, eller kvinnor kanske jag ska säga, på jobbet så fått barn det senaste året, och eftersom många av dem kommer tillbaka och börjar jobba igen efter sex månader får man minsann hör hur INTE rosenrött allt är med att skaffa barn. Många ser helt förstörda ut av sömnbrist och vågar säga helt öppet att det är förbaskat skitjobbigt. Ändå älskar de förstås sina barn trots allt. Ville bara lägga till den kommentaren, jag har ju inte heller några barn, precis som Tina, så jag kan inte tala av egen erfarenhet. Jag kan bara föreställa mig vilken makalös omställning det måste vara med ett nytt liv att hålla reda på. Jag vet faktiskt inte om jag skulle klara det, jag går sönder om jag inte får tillräckligt med sömn, så jag tycker du gör det kanonbra i vilket fall som helst!
Å, finaste Linda! Jag tror jag förstår ganska väl. Nej, väldigt väl.
När jag hade fått mitt första barn, med kejsarsnitt jag med även om det inte var akut, så Å vad jag kämpade med alla möjliga mindre fina känslor. Länge!
Jag hade svårt att riktigt knyta an först men det vågade jag inte knysta ett pip om då. Man ska ju vara så glaaad och piffig och lyckad och jag vet inte allt, när man just fått barn. Det är verkligen alldeles, alldeles för lite information om att det faktiskt inte är så alltid, och verkligen inte för alla.
Grabben och jag fick ingen bra start - med först snitt och sen blev vi jättesjuka båda två, sen strulade amningen (ytterligare något som omvärlden ibland tycker man är misslyckad som mamma om det inte funkar felfritt) osv.
det fanns dagar då jag tänkte riktigt fula tankar. Jag ångrade mig, jag ville inte, jag ville ha tillbaka mitt vanliga liv. Jag tänkte att jag ville lämna vagnen på Ica och bara gå. Sådana tankar.
Man känner sig så ful inuti när man tänker sånt, det är väl därför det pratas/skrivs så lite om det. Tyvärr, för är det något jag tror verligen hjälper så är det att dels veta att man inte är ensam om att må så, och dels att prata om det. Få det ur sig.
Att få barn är bland det häftigaste som finns, men det ÄR skitjobbigt också. det är tufft rent praktiskt och det är tufft känslomässigt.
Och inte går det att förbereda sig heller. Det gör verkligen inte det.
Man vet inte, man ser inte innan man verkligen är mitt i det.
Och ovanpå allt denna eviga, förlamande trötthet.
Det blir bättre, men ibland kan man behöva hjälp, någon/några som liksom tar en curlingborste och sopar vägen lite medan man går, så den blir mindre snubblig.
Oj, detta blev långt och rörigt, men... Jag vet. Jag förstår. Det fina och det allra fulaste.
Jag avgudar dig och jag VET att du är världens bästa mamma ändå, hur många fula monster det än sitter i hörnen och lurar.
Och du får höra av dig till mig precis när som helst om du vill det. Precis när som helst.
Mitt i natten om så är.
Måååååååååånga kramar från en som är alldeles för långt bort just nu. Men aldrig längre bort än ett telefonsamtal eller ett mail, glöm inte det!
Kraaaaaaaaaaaaaaaam!
Matilda: sömnen är så otroligt viktigt men det fattar man inte förrän man fattas den...
Jag skulle ju kunna vara den där fluffiga mamman som tycker att allt är toppen, med tanke på att jag skulle kunna få hur mycket skönhetssömn som helst, om bara skallen fattade att det är dags att vila när jag lägger den på kudden...
Och visst älskar jag Ebba, mer än allt annat, det handlar absolut inte om det!
Ellis: det blev inte alls rörigt, det blev precis så som det känns i skallen...
Det är så skönt att få igenkänningar från er med tanke på att det nästan är tabu. Eller det känns som det.
Men nu känns det så skönt att ha fått det ur mig.
Det går väl upp och ner förmodar jag. I början var jag långt nere och sen vände det och nu har jag varit nere och vänt någonstans igen.
Om jag bara fick sova så skulle jag kunna rensa och sortera i mitt huvud mycket bättre. Tror jag :)
Många kramar!
Kram
Skicka en kommentar