.jpg)
Idag satte Ebba en bit melon i halsen. Ganska illa.
Jag agerade på ren instinkt och lyfte upp henne, vände på henne, höll henne över min vänstra arm och slog henne i ryggen. Uppåt, mellan skuldrorna.
Jag skrek åt de andra mammorna att hjälpa mig när jag tyckte att ingenting hände.
I dimma hör jag att jag gör rätt, att jag gör alldeles rätt...
Jag är svettig och kall på samma gång och äntligen hör jag henne dra ett djupt andetag och sen kommer gråten. Den näst intill otröstliga gråten.
Och alldeles varm är hon, den lilla...
Länge står vi ute i regnet, hon och jag, och andas.
Jag stryker henne sakta över ryggen och ber om förlåtelse.
Och hela tiden rinner tårarna på mina kinder.
Hur många gånger ska jag behöva vara med om sånt här?
Jag förstår ju att det bara är början...
13 kommentarer:
Åh, och att höra henne skrika sen, vilken ljuvlig musik. Men vilken skräck innan.
Monica: det var en sådan lättnad... Men jag blir gråtmild när jag tänker tillbaka...
Ja, du älskade LindaLotta, det är då rakt ingen tröst att berätta för dig att det aldrig tar slut, den där oron.
När man får barn blir man så varsam med livet, tycker jag.
Sånt som man inte tänkte på tidigare, alla FAROR, dom ser man nu .., och man begriper inte hur ett litet pyre ska klara sig genom livet?
Men det gör dom flesta, underligt nog.
Och nu är mina småttingar 38, 34 och 24 och jag oroar mig för minstingen som snart är färdig polis och gissa, vilka scenarior jag ser för min inre syn .-)
Man får ta dagen som den kommer.
Vara glad åt det man har.
Kram på dig!
Jag säger som Bettan: Det tar aldrig slut. Men - såna här läskiga grejer glömmer man bort rätt snart. Och om sisådär 10-15 år kommer hon att tycka att du är dötöntig som oroar dig... hon kan ju klara allt! (Samtidigt som hon kommer att vara jätteglad att nån bryr sig.)
Jag är så glad och tacksam för varje dag när inget ont händer - ingen idé att ta ut nåt i förskott. Mina värsta grejer hade jag ändå inte kunnat tänka ut i min vildaste fantasi. Tur det, säger jag bara.
Fast... jag glömmer inte min aftonbön...
Elisabet: åhhhh, jag anade det...
Eller det vet jag ju, men det blir så oerhört påtagligt.
Man har ju hört andra och så klart sina egna föräldrar, men det är en annan sak att uppleva det från andra sidan.
Jag älter det...
Jag, som utomstående, tycker ju att det är fantastiskt att Anders ska patrullera, men jag fattar... Alla dessa våndor som man måste lära sig leva med...
KRAM
Bloggblad: jag orkar inte tänka för långt fram. Jag blir så mörkrädd av allt som händer nu. Jag vill inte att Ebba ska bli tonåring :(
Det är så mycket knark och skit i omlopp nu. Det är inte alltför många år sedan jag var tonåring och då såg det inte alls ut som idag.
Hur ska jag överleva?? Jag kan ju inte hålla henne i handen alltid...
"Gud som haver..." följer oss till sängen varje kväll...
Usch så maktlös man kan känna sig.
Jag glömmer aldrig när min son fick en feberkramp. Hur jag genast la på honom blöta handdukar för att kyla ner honom. Hur han fortsatte krampa. Hur jag bara måste ringa mamma. Hur det var när hon inte svarade för att hon var på väg hem från nattarbetet på sjukhuset. Hur jobbigt det var innan sonens kropp slutade skaka. Hur fullkomligt lealös av utmattning han var efteråt. Framförallt minns jag den underbara känslan av att han äntligen började gråta.
Usch vad otäckt! Det där är min noja när jag är med så små barn som ska äta, just att de ska sätta i halsen (så förstå hur hönsig jag kommer att bli om jag blir mamma någon gång ;)
Men fy vad läskigt! Tårarna började spruta medan jag läste din text, vilket skräckscenario! Tack och lov att det slutade väl.
Vilken rysare!
Förstår att det var långa sekunder innan hon började gråta och du förstod att allt hade gått bra.
Usch vad otäckt, jag kan riktigt känna den panik du måste fått. Och visst är dom många de där farorna som lurar överallt, det går inte att tänka på dom hela tiden och som tur är springer man inte på alla! Och man har rätt många superbra stunder att njuta av. Livet är skört men det flesta av oss klarar oss igenom det rätt så bra. Men jag förstår och håller med Elisabet - man får ta dagen som den kommer.
/tina (Nian)
Usch, så otäckt vännen :(
Men så skönt att allt är bra igen:)
Kram
Kram!
Moster Mjölgumpa: det där är något jag fasar för... Usch så mycket jag ska vara med om som inte är så kul, men det kommer massor av underbara saker som väger upp det, hoppas jag.
Mossfolk: jag studerar henne nogsamt när hon äter, men ändå händer det olyckor... Men snart nog så kan hon i alla fall berätta om hon är okej eller inte...
Matilda: och jag har gråtit flera gånger efteråt, bla när jag berättade för Micke.
Milda: det kändes som om tiden stod stilla. Tiden stannade.
Tina: inte kan man gå omkring och oroa sig hela tiden, då skulle jag inte orka något annat. Men när det händer så går pulsen i taket.
Men visst ska vi alltid njuta av dagen, men det är inte alltid man minns att ta vara på nuet.
Jenny: allt slutade ju bra, men jag har gråtit i flera omgångar.
Kram
Anna: Kram!
Skicka en kommentar