.png){kind=spacer}
Sen kan det diskuteras i det oändliga över att ha en spjälsäng som står och väntar två månader innan bebisen tänker komma ut, men det finns många om och men i den här varianten och därför står den där den står.
Och det uppskattas ju av somliga...
Snart hoppas jag att Bettankax kommer hit med den där vita docksängen som vi tänker ge till Selma. Kanske löser sig problemet då. Vi får väl se.
9 kommentarer:
Det ser jättefint ut. Särskilt med katten i:-)
Men jag har en fråga - och bli inte sur eller arg eller så, för jag förstår det bara inte, det är så mycket som ändrar sig när det gäller barnavård över tiden.
Men hur kommer det sig att man idag inte köper en babykorg eller vagga till bebisarna utan går på spjälsängen direkt?
Min dotter som alldeles nyss har fått sin första bebis har gjort samma sak och upptäckt det som vi som mammor för länge sen, alltså både mormor och mormorsmor alltid vetat:
Små barn måste ligga "tight". De har precis kommit ur den trånga livmodern och klarar inte en spejsig säng under den första tiden. De måste känna sig omslutna, ligga trångt, få knöka upp sig mot en vaggvägg och känna att det tar emot.
Det räcker inte med spjälskydd i en spjälsäng, det blir för stort och oskyddat och barnen blir skrikiga och oroliga i såna. De flesta alltså, alla är ju individer så för en del går det säkert bra.
Men min dotter har fått övergå att lägga sin bebis i vagnen, han gallskriker i spjälsängen. Ofta behöver man också linda barnen lite med en filt och/eller gå med dem i sele eller sjal just för att de ska känna sig trygga med närhet och känna hjärtslag och så. Plus att det ska vara trångt omkring dem.
Allt det här vet du säkert men vart har kunskapen om babysängar för första spädbarnstiden tagit vägen?
Eller är det samsovning som du funderar på? Min äldste sons flicka samsover fortfarande vid fyra års ålder - har inte ens en egen säng - och det gör mig lika förbryllad det.
I det land där min dotter bor är sånt helt "förbjudet" pga risken för att man ska ligga ihjäl ungen så det skiljer sig verkligen åt.
Hoppas du inte tar illa upp av frågan - jag är genuint nyfiken bara och försöker hänga med i det nya tänket eftersom det kommer nya barnbarn i min väg hela tiden.
Och man vill inte framstå som varken "moraliserande" eller dum. Utan bara veta vad som gäller.
Förlåt den långa kommentaren dessutom, ett uttryck för att frågan engagerar mig bara!
Jag tycker det ser rart ut med katten i spjälsängen på det fina lapptäcket! Ni har inte funderat på om den docksäng som tydligen är på väg, kan användas till bebisen så att katten kan få behålla den något större sängen? Inte det, nähä..
Det löser sig säkert - bebisen föredrar kanske att sova mellan mamma och pappa. Ett inte helt ovanligt bebisval!
Skogseva
Monet: inte ska du be om ursäkt för att du ifrågasätter eller skriver långt, jag blir ju bara glad för ditt engagemang.
Faktum är att jag har funderat på det där med sängens storlek. Tänkt att jag nog kan lägga barnet på tvären istället... Det låter ju kanske inte klokt, men den är faktiskt väldigt stor, sängen.
Jag är helt inne på din tanke om att barnet är van vid att ligga trångt så det kanske blir på tvären ändå.
En vagga hade varit underbart...
Innerst inne undrar jag om inte bebisen kommer att ligga i vår säng, i början kanske.
Däremot tycker jag det är hemskt med stora barn som inte sover i sina egna sängar. Och då menar jag STORA barn.
Vet om en 15-årig flicka som sov mellan sina föräldrar....
Brrr!
Eva: haha, docksängen får kanske ta hand om bebisen istället, precis som du föreslår... :)
Äsch, vi får väl se, en vagn ska också flytta in till oss...
Så här hade jag det med mina barn: Jag hade en så kallad kombivagn. I vagnen fanns alltså en "lift" Den liften hade jag stående bredvid min säng ovanpå nånting som jag inte riktigt minns, men det är ju oväsentligt. Huvudsaken var att liften kom upp i rätt höjd jämte min säng! Däri låg sedan bebis efter bebis, och flyttade inte till spjälsängen förrän jag la ner bebisen i liften med skohorn ha ha! Men självklart stod spjälsängen bäddad och klar hela tiden redan innan födseln. Lite mysigt att ha den där ju, och ibland kan den ju vara bra och mysig att lägga ifrån sig bebisen i kortare stunder , då och då.
Det tyckte jag var jättebra, för jag hade nära till bebisen hela tiden, ibland räckte det att man sträckte ut en hand och klappade o gungade lite.
Jag har personligen aldrig gillat att ha bebisar eller större barn i sängen, detta har aldrig förekommit hos mig! var rädd att jag skulle skada en liten bebis om jag skulle haft den i sängen!
kram K
Kamilla: har hört om kombivagnar med lift, men en sådan har vi inte införskaffat oss.
Det låter väldigt smart, men nu är det som det är och jag är otroligt nöjd med vagnen vi valde.
Jag får väl klura ut något bra tills bebisen kommer.
Sen är det väl så, att lika många bebisar som föds, lika många varianter på hur och när och varför etc finns det :)
Jag har också funderat över det där med att ha så små i sängen, tänk om jag skulle ligga sönder en arm eller en liten fot....
Kram på dig :)
Aldrig har jag fått så många goda råd, som när jag fick min första baby, (utan att jag bad om det) och alla råd var olika.
Inget av mina tre barn sov likadant. Min(vår)förste son sov i en babylift. Min (vår)andre, som var ganska liten till att börja med sov i en spjälsäng från födseln och min (vår) tredje, som var stor (4,7 kg) fick knappt plats i en lift utan sov också i spjälsäng från början. De har vuxit upp till harmoniska och sociala varelser och är nu 22, 21 och 17 år.
Lugnast om man tar problemen när de kommer - allt löser sig även om man känner sig lite osäker i början.
kramar
Här sitter jag och ler i morgonstunden...
"Ägare" till både barn och katter.
Och när jag fick mitt tredje barn, Anders, då skulle det minsann bli andra bullar av .., här skulle det inte sovas hos mamma och pappa (läs: på mammas sida av sängen ..) som storasytrarna gjort, nä, minsann.
Nu var jag ju vuxen och hade erfarenhet.
Hur det gick?
Ja, han sov väl hos oss tills han var sex, sju år och det var helt underbart!
Glöm att du kan ligga sönder några fötter .., det fantastiska är ju att man aldrig ligger så stilla som när man har småttingar intill sig .. det måste vara nåt slags naturens eget kontrollsystem!
Men det viktigaste är ändå att man gör det som passar en själv bäst.
Det fixar sig.
Och det blir ändå aldrig som man har tänkt sig ..-)
Annela: haha, precis så är det!
Man får så många råd och så många historier om hur andra hade det :)
Vi är ju individer allihop och lika många varianter finns det nog.
Jag är inte ett dugg orolig för någonting, jag tror att allting löser sig vartefter tiden går.
Kram!
L*eva: då vet du precis hur svårt det är att skälla på henne...
Hon är ju så gosig :)
Elisabet: om vi får tre så tror jag att vi får till lika många olika varianter vi också :)
Men blir det inte trångt i sängen, en sju-åring är ju stor!
Ni får säkert veta hur det går, det blir kanske en variant som ingen tänkt på :)
Skicka en kommentar