# En del av min barndom finns inte längre...

I alla år, sedan jag var liten, har det här huset haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
När jag som barn kom här förbi i bilen med mamma och pappa, pekade jag på huset och sa:
"En dag ska jag bo där".
Det är ingen väg jag åkt dagligen, långt ifrån, men vägen tar mig till den del av Skåne där mormor, morfar och farmor bor och har bott.



Nu finns inte huset längre...
Mamma ringde idag, på väg till mormor, och berättade hur tomt det var.
Tydligen är det några månader sedan det revs och jag känner faktiskt en sorts tomhet.
Det huset hade allt.
De vita knutarna, den röda färgen, skogen runt omkring och en stor härlig tomt.
Det enda felet var vägen och det är just vägen som är boven i dramat.
Vägen ska breddas och då var husets tid förbi.
Det finns mer att läsa om det här, där jag lånat bilden ifrån.
Jag lider med de som bodde där...