I alla år, sedan jag var liten, har det här huset haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
När jag som barn kom här förbi i bilen med mamma och pappa, pekade jag på huset och sa:
"En dag ska jag bo där".
Det är ingen väg jag åkt dagligen, långt ifrån, men vägen tar mig till den del av Skåne där mormor, morfar och farmor bor och har bott.
Nu finns inte huset längre...
Mamma ringde idag, på väg till mormor, och berättade hur tomt det var.
Tydligen är det några månader sedan det revs och jag känner faktiskt en sorts tomhet.
Det huset hade allt.
De vita knutarna, den röda färgen, skogen runt omkring och en stor härlig tomt.
Det enda felet var vägen och det är just vägen som är boven i dramat.
Vägen ska breddas och då var husets tid förbi.
Det finns mer att läsa om det här, där jag lånat bilden ifrån.
Jag lider med de som bodde där...
6 kommentarer:
Mmmm...gulligt hus...men för nära vägen.
Jag har också ett sånt där litet rött hus med vita knutar som jag också alltid har sagt att där ska jag bo en gång. Det huset är nog väldans gammalt och i höstas höll jag på att få hicka när jag åkte förbi...för dom rev ut saker...men tydligen blev det någon sorts renovering för huset står kvar och är bebott. Men tyvärr ligger det också för nära vägen...annars skulle jag kanske våga ta kontakt med markägaren för jag tror att man hyr det här lilla huset. Det är så gulligt med en liten veranda och syrenberså.
Men att drömma kostar inget
Gunnel: åh, då förstår du ju precis!
Tänk att "mitt" hus inte finns längre...
Men precis som vi konstaterat båda två, det är minus att vägen är så nära.
Jag behöver inte fundera längre, jag får minnas istället...
Å lilla Lindisen..
Kan bara hålla med. Du anar inte hur tomt och konstigt det ser ut. Allt är verkligen putsväck! :(
Bettankax: trots allt är jag glad för att du förvarnat mig, jag hade väl fått en chock annars.
Precis samma känsla har jag!
Jag blev alldeles kall inombords när vi började köra ner till Österlen den här säsongen och jag upptäckte att "mitt" hus inte fanns mer. Helgerån, det är vad det är!
Mildamakter: åh, men då skulle vi ju bott tillsammans du och jag :)
Vet inte om jag vill åka den vägen igen... :(
Det känns jättesorgligt.
Skicka en kommentar