Kan man längta efter något man aldrig har haft?
Efter något man inte har en susning om?
Ibland längtar jag efter ett syskon så att det nästan gör ont.
Oftast tänker jag inte alls på det.
Det är absolut inte synd om mig.
Det var mest ett konstaterande.
Uppdatering för att mamma och pappa ska slippa att få ont i magen:
Det är när jag hör om syskon som gör speciella saker tillsammans, om en närhet som finns mellan de som levt nära varandra under lång tid, gamla minnen etc. Det är vid sådana tillfällen jag kan få en micro-sekunds saknad.
Jag har världens finaste föräldrar, jo det är sant, och har aldrig saknat ett dugg! Men det är ju inte riktigt samma sak.
Undrar om detta blev en förklaring eller om jag snärjde in mig mer... Hm.
måndag, mars 03, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Klart att man kan! Precis som man kan längta efter barn så att ens barn hade haft syskon...
Bettankax: och tänk så lycklig man kan vara för ett barn, med eller utan syskon!
Kram
Exakt på pricken! Kram :)
Bettankax: nu tycker jag att vi kryper ner, det är läggdags!
Godnattkramen.
Men det är inte enbart en dans på rosor att ha flera syskon heller.
Jag har två halvsystrar; samma pappa har vi. Och jag kom långt efter dom två äldre, tio och tretton år.
Nu, på senaste tiden, har jag nästan helt tappat kontakten med min äldsta syster, hon som jag avgudade nästan.
Och jag hör så många som berättar om samma sak .., men å, vad jag förstår vad du menar! För man ser såklart bara dom där lyckade syskonparen och jag tänker att men hjälp, vilken trygghet .., och så roligt det måste vara!
Blir tagen av att läsa... Det är en stor sorg för mig att Saga inte har fått syskon. Visst, det är kanske inte för sent än, men det är ju ändå så att hon kanske inte får.
Men jag håller med Elisabet, det är inte alltid positivt. Jag känner OFTA att jag lever (eller åtminstone har levt) i skuggan av min äldre syster som har en HELT annan personlighet än jag, och som tagit för sig väldigt mycket mer i livet. Det har präglat mitt liv en hel del. Samtidigt har jag världens finaste lillebror *puss på honom*
Kram till dig Lindalotta o till dig Bettankax!!
Jag har ett syskon, en storebror. Det är 4.5 år emellan oss och vi har nog egentligen aldrig haft så mycket gemensamt. Vi har trevligt och så när vi träffas vilket vi oftast bara gör när något ska firas eller hemma hos mamma (ändå är det bara 2 mil emellan oss).
Men när min pappa dog...ja då fanns vi där för varandra...och då kändes det att vi stod varandra nära.
Själv har jag fyra barn, tätt, och ingen av dom umgås speciellt mycket med varandra. Kanske längre fram i livet men det är inte alls säkert det blir så....alla går åt olika håll :O)
Skicka en kommentar