... har varit annorlunda.
En medmänniska i mitt liv är borta och det blir aldrig som förut.
På jobbet har vi kommit varandra närmare, in på huden.
Vi har pratat, gråtit, pratat igen och kramats.
Det finns en mening med allt som händer, tror jag, och vi som är kvar får fundera ut vad det innebär för oss.
Sorgen och ofattbarheten har levt tätt intill och man inser hur skört livet är, hur nära det är mellan liv och död.
Varje gång det händer något svårt och hemskt i ens närhet så inser man att man bör leva varje dag som om den är den sista, att ta vara på stunden, säga ett vänligt ord, le mot någon.
Sen går det några veckor, någon månad och man trillar tillbaka till samma vardagslunk som innan.
Jag hoppas att man för varje gång tar ett steg mot ett bättre liv.
Och mitt i allt så händer plötsligt något positivt, något roligt.
Det är just det som är Livet...
Över till avdelningen skryt, det som är roligt och positivt.
Jag har haft några av mina sjalar på mig på jobb under veckan och en arbetskamrat blev intresserad och bad mig ta med några olika för hon ville titta närmre på dem, kanske ville hon att jag skulle göra en åt henne.
Idag gick jag hem med 13 önskemål!
Vilken fin uppskattning!
Så nu sätter jag mig tillrätta med stickorna :)