... har varit annorlunda.
En medmänniska i mitt liv är borta och det blir aldrig som förut.
På jobbet har vi kommit varandra närmare, in på huden.
Vi har pratat, gråtit, pratat igen och kramats.
Det finns en mening med allt som händer, tror jag, och vi som är kvar får fundera ut vad det innebär för oss.
Sorgen och ofattbarheten har levt tätt intill och man inser hur skört livet är, hur nära det är mellan liv och död.
Varje gång det händer något svårt och hemskt i ens närhet så inser man att man bör leva varje dag som om den är den sista, att ta vara på stunden, säga ett vänligt ord, le mot någon.
Sen går det några veckor, någon månad och man trillar tillbaka till samma vardagslunk som innan.
Jag hoppas att man för varje gång tar ett steg mot ett bättre liv.
Och mitt i allt så händer plötsligt något positivt, något roligt.
Det är just det som är Livet...
Över till avdelningen skryt, det som är roligt och positivt.
Jag har haft några av mina sjalar på mig på jobb under veckan och en arbetskamrat blev intresserad och bad mig ta med några olika för hon ville titta närmre på dem, kanske ville hon att jag skulle göra en åt henne.
Idag gick jag hem med 13 önskemål!
Vilken fin uppskattning!
Så nu sätter jag mig tillrätta med stickorna :)
16 kommentarer:
Då vet ju du vad du har att göra några dagar framöver :O)
Visst är livet en bergochdalbana...och tur är väl att vi inget vet om morgondagen
Ja du Linda, det där med att leva livet som man egentligen borde och vill, det är inte det lättaste. Det är så många krav från alla de håll. Men man skulle väl försöka lite mer ändå. Utan att nåt hemskt behöver hända innan man vaknar till.
Livet är skört och man måste ta tillvara det. Det är svårt att leva varje dag som om det vore den sista.... himmel vad trött man skulle bli :-)! Men jag förstår mycket väl vad du menar. Vara lite snällare mot sig själv och ge mer av det man kan till andra! Ett leende kan räcka ibland.
JAg jobbar mycket med att försöka se det fina i vardagen, min kamera hjälper mig när det gäller det visuella. Men det känslomässiga är fortfarande svårt och det låter jag det vara, som sagt jag måste vara snäll mot mig själv också! Ibland orkar jag inte le, speciellt inte om jag just då tycker hemskt synd om mig själv och tycker att livet är orättvist! Men det är ok att må dåligt också!
Livet är det som händer under tiden man väntar på något annat! Livet är också en enda lång skola och sorgen är, enligt mig, det svåraste att förstå och hantera! Men det går, det blir bättre med tiden! Vi lär oss leva med det.
Oj det blev långt idag, men dessa tankar är väldigt nära mig just nu.
Det är ju så det är, när någon nära går bort kommer man närmare varandra. När min bästa vän gick bort i somras visade det sig vilka människor som verkligen fanns...
Med så många beställningar har du lite att göra :)
Jag har också varit mist vänner och jobbarkompisar några gånger och visst tänker man just då att man ska ta vara på varje dag, för att snart ta allt för givet igen. Vi är nog helt enkelt funtade så.
Så otroligt kul med så många beställningar! Nu får du sticka på... :)
Grattis till alla beställningar! :)Kanske man blir kallad till anställningsintervju?
Ibland är ett steg tillbaka nödvändigt för att vi skall hinna reflektera och förstå stundens innebörd. Vi kanske inte "uppskattar" tillfället just då men i längden är dessa erfarenheter lika avgörande som de mer lyckliga för att vi skall kunna formas som människor.
Men jag tycker det var väldigt roligt att du fick en sådan respons på din sjal: superkul!
DMH/Samuel
Skönt att veckan vägdes upp lite grann. 13 Önskemål!!!
Vi miste på mitt jobb en mycket kär arbetskamrat för fyra år sedan. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och saknar, men nu är det hanterbart. I början var det så svårt och tomt.
Gunnel: ja, nu är jag fullbokad :)
Det är verkligen tur att vi inte vet vad som väntar oss, tror inte man hade orkat då.
Ingela: man har ju en föreställning om vad som är ett gott och bra liv och man vill vara nöjd när det är slut, även om man inte hunnit allt man vill.
Tina: jag menade kanske inte riktigt så ordagrant :)
Mer att man borde ta vara på stunden, inte skjuta upp vissa saker.
Och ett leende kostar inget men kan betyda så mycket.
Livet är orättvist och man får och ska tycka synd om sig själv ibland. Man kan inte alltid jämföra med andra, sorgen måste ju komma ut och ta sig uttryck.
Jag har srivit det till dig innan, jag tycker att du är stark, men det får inte bli en börda att man ska vara stark. Man får lov att vara liten och ledsen.
Kramar
Mossfolk: det är alltid samma tankar som kommer upp när man är "utomstående".
Ska jag ringa? Ska jag häsla på? Vad ska jag säga?
Det behövs inga ord egentligen, det värsta har hänt och det finns inga ord som kan göra det ogjort.
Det viktigaste är att man finns nära och inte drar sig undan.
Monica: tror inte jag klarar av att alltid se positivt på livet, det orkar jag inte helt enkelt.
Och det är väl tur att man kan verkligen kan stanna upp och tänka och fundera ibland, det behövs för att vi ska få perspektiv på tillvaron.
Bettankax: hur ska du hinna med det?
Du som blir headhuntad från olika håll :)
DMH: det finns nog en mening med aallt som händer, på ett eller annat vis.
Det är ju precis som du skriver, alla erfarenheter som gör oss till dem vi är.
Men när man är mitt uppe i det så önskar man att man slapp och vissa drabbas så mycket hårdare än andra.
Panter: så länge vi minns våra nära och kära, så länge lever de vidare och finns med oss.
Det blir ju mer hanterbart efterhand och man kan minnas alla fina stunder och le åt gamla roligheter.
Jo, det är krumelurigt, livet.
Jag tillhör ju dom som alltid längtar .., till ledighet .., salta bad .., ja, nästan till allt.
Jag glömmer ofta bort att leva här och nu. Prick nu.
Men nu har jag ätit god pasta och Icas köttbullar med Emil och det blev en liten guldstund ..-)
Elisabet: jag längtar också mycket, till allt möjligt.
Men du kan ändå fånga vardagsögonblick, du berättar ju om många sådana hos dig :)
Icas köttbullar - luktar inte de lite fis?
:)
Fisköttbullar... hm... jag köpte alltid färdiga förr, men jag tycker de smakar gummi rakt över, så ett par gånger om året gör jag själv...
Du har väl vett att ta rejält betalt för dina verk? Och glöm inte stretcha - du kan få värk annars av dina verk.
Jag har blivit så gammal att jag ofta tänker på livets ändlighet.
Bloggblad: det händer att jag äter fisbullar... Ja, vi kallar dem så :)
Men det är inte ofta.
Jag har lite svårt att ta betalt av vänner och bekanta, men jag gjorde en liten prislista och så går vi efter den.
Men någon värk känner jag inte av än, det får nog bli fler verk först!
Tack Linda! Du är klok :-). Jag förstår att du fått en massa beställningar på sjalar..dom ser ju helfina ut :-)
Så mycket tankar vi har om livet - allihop! Sen jag fick cancer (som jag förhoppningsvis inte får tillbaka) har jag lärt mig:
1. Att inte skjuta upp det som går att genomföra här och nu (i synnerhet det som är roligt! Det tråkiga kan gott vänta...)
2. Att ta vara på stunden som den är. Även det där lilla enkla. Det låter hemskt, men varje stund kan vara den sista...
3. Att inte "ta nån skit" (heja Grynet!)! Otrevliga människor "når inte in i mig" längre. Det är en underbar känsla!
Det finns ingen genväg runt sorgen, bara en jobbig väg rakt igenom. Men igenom kommer man.
Ha det bäst!
KRAM till dig!
Visst är det så att livet här här och nu. Jag förstår precis dina tankar, jag har ju varit i skarven mellan liv och död på sistone. Man blir.. väckt.
Och vad roligt med stickbeställningarna! (Jag hoppas du tar betalt ordentligt!)
Och fisbullar - haha. Det stämmer ju verkligen! Man tror hundarna varit i farten... :)
Skicka en kommentar