.jpg)
I helgen, när vi hade gäster, så kom jag ihåg att ta fram vår Gästbok.Nu för tiden är jag så glömsk när det gäller gästboken och det är ett par år sedan någon skrev i den senast.
Våra gäster rimmade och stimmade och skrev under med varsin kråka :)
I söndgas satte jag mig ner och började bläddra bakåt i tiden.
Så många minnen och så många kalas och fester.
Och så många vänner.
Vi var ett "järngäng" för många år sedan som höll ihop i vått och torrt.
Allt gjorde vi tillsammans.
Åtta personer som alla trivdes bra ihop.
Sen hände något.
Ingen vet riktigt vad. Eller vill kännas vid det.
Vi har försökt, men de ville inte, tyckte att vi skulle "gå vidare".
Jag sörjde och hade magont.
Det är många år sedan och sorgen har lagt sig till ro.
Försöker minnas det roliga. Det fina.
Men när jag läste alla ord de skrivit genom åren så var sorgen där igen.
Jag vet att det aldrig kan bli som förr.
Aldrig någonsin.
För mycket vatten har flutit under broarna.
Jag fasar för dagen då jag skulle råka springa på dem.
Som tur är finns några kvar.
Vi är inte lika sammansvetsade som förr.
Vi träffas inte så ofta.
Men när vi väl gör det så är det lika naturligt som om det var igår.
Det är skönt.
Vänner är viktigt.
Viktiga byggstenar i livet.
Jag har fina vänner idag.
Hoppas jag slipper gå igenom något liknande med dem.
Tänk vad några ord i en gästbok kan trigga igång minnena...
12 kommentarer:
Det där gör ont. Jag har också tappat några vänner under färden och vet inte hur det blev så. En del växer man ifrån och det kan man förstå, acceptera, men andra...
Jag har numera bestämt mig för att lämna det bakom mig, men det är sorgligt.
Kram till dig.
Ibland är det BÅDE Sorg och Lättnad.
Jag tog nyligen kontakt med en tjej, som bla. var hos oss på Öland mycket, när vi var barn...
Där upptäckte jag båda delarna, i samtalet.
Mest var det strax efteråt Lättnad. Livet hade fört oss, åt så olika håll. Vi kunde inte ens samtala längre...Hon förde en monolog. Det var bra, att jag tog kontakten...nu behöver jag inte undra längre...
Panter: jag har gråtit många tårar men inser att de inte är värda det. Faktiskt.
Men sorgen måste komma ut och jag har satt punkt.
Men minnena kan ju ingen ta ifrån en.
Kram
L*eva: jag behöver inte heller undra längre, jag både ringde och skrev och fick ett opersonligt, maskinskrivet brev tillbaka med torra hårda ord.
Det måste vara skönt för dig att veta, för visst undrar man.
Läste nånstans att det tar dubbelt så lång tid att komma över förlusten av en vän som förlusten av en förälskelse. Jag tror det är sant...
Detsamma hände oss, och jag vet fortfarande inte riktigt varför det blev som det blev...ibland känns det skönt och ibland är det ett stort svart hål som gör ont, men jag har bestämt mig för att livet går vidare. De är helt enkelt inte värda mina tårar och min undran...
Min allra bästa vän har jag inte träffat på dryga 7 år. Senaste gången jag såg henne var på hennes 50-årsfest. Det var jättetrevligt. Men jag kände att vi hade nog glidit ifrån varandra. Sen hör det till saken att jag är så dålig att ta kontakt med folk via telefon...så det är nog mest där det ligger. Ibland gör det ont att tänka på att att vi inte har den fina kontakten...men samtidigt har jag så många roliga och fina minnen ifrån när det begav sig.
Nu blev jag nynnig av låten från "Cats", Memory! :) Tur att man har olika sorters minnen. Vissa gör ont av sorg, andra av vemod och många många av värme och glädje! Kram
Och andra gånger är det så att man plötsligt träffar någon eller får ett telefonsamtal och det är ett helt liv nästan som har förflutit sedan sist och ändå .., fortsätter bara samtalet , så där som det vore igår man hade setts.
Sånt tycker jag är som små mirakel.
Under 70-talet bodde vi i Sthlm.
Vi var ett gäng, mest exets kollegor, som var på fester tillsammans .., dansade .., det var kräftskivor och allt möjligt.
Alla hade vi småbarn i ungefär samma ålder.
Nu är hälften av paren skilda .., många har flyttat .., ingen kontakt alls finns kvar.
Oj, vad många vänner som försvunnit! Nån finns kvar sen gammalt men många vänner är inga vänner mer!. Efter en flytt från en liten stad i Skåne vid 12 års ålder till lite större stad i Skåne försvann många vänner. Efter skilsmässa och flytt till Stockholm tappade jag kontakten med många. Vi blev inte ovänner eller något det bara rann ut.... Ny vänner har tillkommit men jag tycker det är svårare att knyta vänskapsband när man är äldre och även lättare att släppa de band man knyter. Jag tror man blir väldigt bekväm när man är äldre och orkar inte hålla på och anpassa sig för mycket!
Mycket tankar ditt inlägg väckte :-)
Hedgren: det finns så många ordspråk om kärlek och vänner och nog stämmer de alltid när man vänder på dem så att de passar in :)
Mildamakter: det är så konstigt när man inte vet vad som blev fel.
Och det är hemskt när man bara får kalla handen när man vill räta ut frågetecknen.
Det handlar inte om att allt ska bli som förr, bara att allt är uppklarat.
Gunnel: vi utvecklas ju hela tiden och ibland blir det på olika håll, det är ju det som gör oss till människor. Men visst kan man sakna gamla tider när man fundera.
Men det är ännu viktigare att leva i nuet!
Bettankax: det är roligt med minnen!
Och vi har så olika minnen från samma händelser :)
När du skrev nynna så började jag nynna på ninaninaninana.... :)
Boktipset!
Elisabet: det är härligt med människor man känner så med, att man bara kan plocka upp samtalet där var man var innan :)
I det långa loppet finns det positiva saker med att vi går vidare och förändras, man kan inte gå på i samma hjulspår alltid.
Tina: när man flyttar ändras förutsättningarna även om man inte vill det.
Och jag håller med dig, det är svårare att knyta kontakter när man är äldre.
Fast jag tycker att bloggen har gett mig mycket och man lär känna människor på ett annat sätt. Vissa mer än andra.
Så många människor som hinner komma och gå i ens liv, vissa växer man ifrån och vissa förlorar man på andra sätt. Men jag vill ändå tro att de riktiga sanna vännerna, de finns alltid där, t.o.m om det går flera år emellan...
Gästböcker borde fler ha. Jättekul att titta i sedan!
Skicka en kommentar