Det har hänt igen.
Sånt som inte får hända, som inte ska hända.
Sånt som gör så förbannat ont.
En arbetskamrat har förlorat sitt barn. En tonåring...
Och jag vill bara skrika.
Gick en lång promenad efter jobb. Försökte rensa skallen. Tänka på ingenting. Men det finns där, hela tiden.
Och jag vill säga alla fula ord i världen.
måndag, mars 16, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
......*styrkekramar*! /Tina
Säg dem, alla orden. Det är bara för hemskt. Kramen.
Skrik allt du kan, säg alla orden, det är för dessa tillfällen dom finns.
Kram
Tina, Panter och Humlan: jag har både skrikit, gråtit och tänkt... Hjärnan går på högvarv.
Det kommer att bli en konstig natt, det vet jag.
Kramar!
Åh nej!
Kramar om.
Fruktansvärt, och här i Örebro fick en 14-åring hjärtstopp under en match i helgen och dog.
Jag har tänkt så mycket på hans föräldrar, och nu läser jag om din arbetskamrat...
Kram
Du vet att jag tänker på dig! Kram
Åh, det är det hemskaste! Så fruktansvärt att förlora ett barn - det borde inte få hända!
Londongirl: kramar...
Christina: jag läste om 14-åringen i Örebro i tidningen idag.
Här var det självvalt. Eller hur nu f-n man ska säga :(
Kram
Bettankax: absolut! Kram
Annela: jag tror inte det finns något värre. Faktiskt.
Åh... såna hemska kval för alla som blir kvar!
Det är det ju alltid, men ännu värre när man rannsakar sig och undrar.
Du har nåt att hämta hos mig :)
Tror att jag läste om det i tidningen nu i morse...så vidrigt...och så fruktansvärt onödigt!
kram på sig!
K R A M
Jag hörde om det igår när jag var och hälsade på er.....
Det är fruktansvärt, läste om det i tidningen för en stund sedan :(
Usch.....
Många kramar
Min systers 14åriga dotter har numera en klasskamrat mindre. Eftersom de bor nere i dina trakter söker min tanke sig direkt till honom.
Ett fruktansvärt tragiskt val som aldrig borde behöva ske.
Usch, så fruktansvärt. Det måste alla gånger vara det absolut värsta som kan hända...
Kram!
Så hemskt! SÅ hemskt.
Just det att förlora ett barn måste var det vidrigaste av det vidriga.
Kramar från mig!!!
Usch, det är så fruktansvärt sorgligt.
Så sorligt och så meningslöst.
Många kramar!
Tack alla ni för kramar och tankar. Och ändå så är jag en bit utanför...
Det finns liksom inga ord.
Jag är förbannat trött på att det händer så mycket skit!!
Och jag kan inte låta bli att undra vad det är för en värld man sätter barn till.
Tankarna flyger fram och tillbaka. I natt har jag drömt så jag vaknade av att jag mådde fysiskt illa.
Och tänk så långt ifrån jag är.
Skicka en kommentar