LindaLotta

Det har varit tyst här ett tag.
Så även inombords.
Jag har varit alldeles tom.
Ser att jag bara skrivit om väder, vind och vårens framfart de senaste veckorna och det blir enformigt. För mig och för andra.
Den stora frågan har även fastnat hos mig nu, varför man bloggar.
För min egen skull?
För att få kommentarer?
För att se hur många som besöker ens sida?
För bekräftelse?

När jag rannsakar mig själv så kan svaren bli många.
Är det därför orden har tagit slut?

Vill jag att ni ska skratta när ni tittat in hos mig?
Vill jag att ni ska få en aha-upplevelse?
Vill jag att ni ler igenkännande?

Jag lever inget glamoröst liv med fantastiska händelser som jag kan dela med mig av varje dag.
Jag har inte den förmågan att förmedla vardagliga händelser till småmysiga berättelser.
Jag är jag.

Jag har lagt undan den där pressen nu, pressen av att leverera.
Nu ler någon igenkännande trots allt, det där uttrycket har vi ju diskuterat tidigare :)

Vardagen är det viktigaste i en människas liv, den tar så stor plats.
Men vardagen har fått en dålig och negativ klang. Men vardagen är inte tråkig, om man inte vill att den ska vara det.
Det är ju därför jag läser alla andra bloggar, både ni i min favoritlista och andra, för att jag vill läsa om er vardag.
Vad ni gör.
Hur ni mår.
Jag har inget behov att bli underhållen av era bloggar. Ni skriver inte för mig, ni skriver för att ni vill och för att ni mår bra av det.
Det vill jag också göra och det tänker jag också göra.

Men en sak är säker, även om jag skriver för mig själv så finns det inget roligare än att läsa era kommentarer :)
Jag är väl inte en sämre människa än att jag kan erkänna att jag mår bra av bekräftelse, om det så bara är en *vinkning*