Nu sitter Fröken Nilsson i Ystad och tar all kraft igen, inte en endaste liten bild kan jag få in. Har försökt i omgångar sedan jag kom från jobb. (återigen de där "argtecknen")
Så jag har läst en massa bloggar och hittat nya roliga och givande sidor.
Men allra längst tid tillbringade jag hos Heléne.
Jag gråter och jag ler och jag gråter ännu mer och har så svårt för att förstå varför livet tar slut alltför tidigt för vissa.
Jag fick aldrig möjligheten att lära känna Heléne, men det är inte så svårt att lista ut att hon var en fantastisk kvinna och medmänniska här på jorden.
Det är otroligt värdefullt att hennes blogg lever vidare och på så sätt påminner oss om att varje dag är en gåva.
Hoppas hon ler, Heléne, när hon sitter där uppe på ett moln och tittar ner på sin familj och sina vänner...
onsdag, september 20, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja det er tøft dette. Opplevde selv å miste en nær venninne for 3 år siden i cancer. Like gammel som Helene, och hon hadde fire barn. Jag lever igjennom dette mye nu och kjenner virkelig hur familien til Helene måste ha det.
Du skrev väldigt fint om Heléne, livet och döden.
Och du har - givetvis helt rätt - hon har visat oss att det gäller att ta tillvara på den tid vi själva har kvar.
Samuel
Skicka en kommentar