Ännu en måndag som försvann.
Märker på jobb att det är något stort som närmar sig.
Så är det inför alla storhelger, eftersom vi har mycket att göra då.
Det berör inte mig personligen, men jag har ju det runt omkring mig hela tiden. Det är ett surr som inte försvinner...
Ringde mormor idag, vi pratade länge.
Hon fyller sina dagar med diverse saker, och låter ganska lugn och trygg.
Men det finns säkert stunder då ensamheten och sorgen kommer nära, mycket nära.
Tänker jättemycket på henne...
Vi skulle egentligen gått en runda då Micke kom från jobb, men jag hade somnat i soffan (igen...) och ville tydligen inte vakna, så det blev inget av det. Vi får väl se om vi kommer ut imorgon.
Kom inte i säng igår, därav tröttheten idag. Jag satt och donade med julklappar och ordnade med foton och fastnade totalt. Klockan rusade iväg...
Stod ute för en stund sedan och tittade på månen, den lyser otroligt starkt, trots molnen som drar förbi, i en rasande hastighet. Det ser kallt ut däruppe.
2 kommentarer:
Ibland är det bara helt hopplöst att komma i säng i tid. Ta du dina tupplurar med gott samvete, är man trött behöver man sova, det bara är så ;o)...dessutom är det ju så mörkt ute dygnet runt nästan, och det gör ju inte att man blir piggare precis...
Jag förstår om din mormor känner sig otroligt ensam emellanåt. För har man levt ett långt och strävsamt liv tillsammans och plötsligt finns inte den andra vid sidan längre...det måste bli tomt. Årstiden gör inte saken heller lättare.
Vad det gäller att sova på soffan brukar inte jag göra det..men igår (måndag) då somnade jag också i soffan. Klockan var lite mera än 5 på kvällen. Helt slut var jag. Vädret spelar antagligen en stor roll i det hela
Skicka en kommentar