Ljuständning för morfar under Högmässan.
Tårar.
Kramar.
Efteråt samlades allesammans hos mormor och åt brunch.
Mackor med många olika pålägg, mormors mumsiga köttbullar, prinskorvar, ägg och Jansons Frestelse.
Sen var det kaffe och kakor.
Mycket minnen och tankar.
Samtal om fredag, då det är begravning.
Emellanåt känns allt så overkligt, som om morfar finns i rummet bredvid eller... Ja, i närheten. Och det är han ju, men inte fysiskt.
På vägen hem pratar vi mycket, trots att vi är trötta. Vi pratar om livets gång.
I december kommer en ny medlem i familjen, släkten. Min kusin ska bli pappa. Det blir mormors första barnbarnsbarn. Familjen fylls på igen.
Regnet öser ner och när vi närmar oss Lund blixtrar det över himlen.
Trött efteråt. Väl hemma sjunker jag ner i soffan.
Det är kväll nu.
8 kommentarer:
Det är svårt det här med liv och död. Jag har starka minnen av att jag liksom var närmare livet när mina föräldrar hade dött. Tiden stannade upp, jag kände mer, tänkte mer.
Det är viktigt att göra som du, sörja och vila - alltför många springer på för fort och ger inte känslorna den tid de tar.
Må så gott!
känner igen den där overklighetskänslan...
det tog lång tid för mig att inse och framför allt acceptera att min morfar & mormor inte skulle komma tillbaka.
jag väntade hela tiden på att de skulle komma in genom dörren
oj, nu babblar jag bara på...
Förlåt - det var ju inte meningen att jag skulle babbla om mig själv här...
vill bara säga en sak till: vilka vackra bilder!
kram
Tack för idag!:)
Hans kärlek lever genom er!
Samuel
Min morfar dog för tio år sen och jag kan fortfarande komma på mig själv med att tänka att jag ska ringa till honom...
Det är svårt att vänja sig, men med tiden gör det mindre ont!
Vackert skrivet. Det blev en annorlunda, men fin, fars dag för er. Kram!
Det är konstigt det där med nya släktingar. Hos oss är det så att någon föds först...sen avlider någon inom släkten. Det är precis som om släkterna ska vara så stora som dom har varit.
Bloggblad: jag förstår hur du menar. Man reflerkterar inte över bagateller, just nu känns det så viktigt att bara få vara nära. Men det är tärande att känna sig så trött.
Dakota: babbla du på :) Kram
Katten Jansson: tack själv - för chokladkalendern ;)
DMH: visst är det så, hans finns med oss hela tiden.
Madame France: det är skönt att stanna upp, det går för fort allting, överallt.
Moni: de har ju alltid funnits innan och helt plötsligt är de inte nära på det viset, märkligt. Men det onda får gärna förvinna - fort!
Annika: mycket annorlunda, men vi var där allesammans. tillsammans, och det var skönt.
Gunnel: hos oss fylls det på allt eftersom, både före och efter. Det får gärna fyllas på, men nu får det dröja länge innan vi förlorar någon igen. Jag orkar inte.
Skicka en kommentar