Ibland har man ovanligt kort stubin. Inte så att man blir arg eller sur, utan man bara stänger av och försöker låtsas som ingenting. Varför är man så?
Det är lättare att skriva om det i tredje person, men alla fattar ändå att det handlar om mig.
Just nu, så blev jag sådär, tvär.
Jag blev sårad, men vill inte visa det eller säga det. Kanske för att den jag pratade med inte skulle förstå, inte ta det på allvar.
Nu känns det lite bättre, just för att jag fick berätta. Så nu glömmer vi det här!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så tycker jag att det är nästan jämt.
Får man bara lägga fram känslorna på bordet .., kanske i 3:e person .., titta på dem och t.om. skratta åt dem, så går allt så mycket bättre.
Elisabet: det är precis så. Om jag pratar om det i tredje person så är det mycket lättare att vända på det och se annorlunda på det.
Jag är inte den som är långsint, men jag måste få reda ut vissa saker. Ibland räcker det om jag reder ut det med mig själv ;)
Skicka en kommentar