söndag, oktober 15, 2006


Vilken dag detta har varit...
Det svänger fram och tillbaka. Tårarna kommer och håller på att rinna över, för att i nästa sekund avlösas av ett bubblande skratt.

Mamma och jag for österut, till en liten by någon mil väster om Simrishamn och fick söndagsmiddag hos mormor, biff med potatis, morötter, lingon och gudomlig sås. Efter det var det äppelpaj med vaniljsås. Under tiden tittar min morbror och moster in och säger hej. De är ute och vandrar i det vackra vädret och så pratar vi om matchen igår. Matchen med stort M. Kvalet till division 5, de klarade sig kvar, tack vare mina målspottande kusiner. Och så gläds vi över det.
Sen diskar mamma och mormor och jag börjar plocka ner gardiner, för mitt i röran så ska det sättas in nya fönster, klockan sju imorgon bitti.
Sen tar vi vårt pick och pack och sticker mot Ystad.

Mamma och mormor sitter fram och jag sitter som en annan madame där bak och kameran går varm.

Mormor

Så kommer vi till Ystad och mamma och jag pekar och ler, vi vet vem som bor här... :)


In på sjukhuset och in till min morfar...
Å, jag skulle kunna stortjuta på stället. Han tynar bort och han är så grå...
Mamma donar och fixar och hjälper och skojar med honom.
Hon rakar honom och då är de så fina när de gör samma min, för att räta ut kalkonhalsen. De skrattar så gott när de kommer på hur de ser ut.
Mormor kammar honom och sen gör mamma vid hans händer.
Han är så kall... Både om händer och fötter. Jag bäddar om honom under tiden och håller hans fötter i mina händer.


Sen dricker vi kaffe. Mamma och mormor mumsar choklad och pratar. Jag sitter tyst. Kan inte tugga. Morfar får inget äta, och jag undrar vad han tänker.
Sen raggar mamma upp en rullstol och vi tar med honom ut i solen och då, just då, ser han ganska fridfull ut.
Och från ingenstans så säger han med lite finlandssvenska i rösten: "Jag vill tacka livet" Då skrattar vi, allihop.
Vi tittar på vår bil och morfar förundras över att färgen har blivit så bra efter krocken.
Han frågar flera gånger hur det är med Micke och vad han gör osv.

När vi ska åka skär det i hjärtat.
Ingen av oss vill lämna honom där. Ensam. Kall.
Vi kramas och han klappar mamma på kinden och när jag kramar honom en gång till, så säger han - ja du, mitt lilla bb... (barnbarn)

När vi åker hemåt så kommer alla tankarna och vi är ledsna båda två.
Väl hemma så tittar vi på bilderna från dagen och mamma ler ibland och torkar en tår ibland.
Om han bara slapp att ha ont...

12 kommentarer:

Anonym sa...

Vad fint du skriver. Jag kan känna all er värme ända hit upp.

Din morfar är en rik man, Linda. Verkligen.

*KRAM* till er allihop!

Linda sa...

Mamma: kramar...

Ellis: det är så mycket som snurrar i huvudet. Men morfar hade glimten i ögat mitt i allt elände. Jag är så tacksam för den här dagen.
Många kramar till Dig!

Anonym sa...

Ja jag förstår vad du/ni går igenom. Allas upplevelser är olika, men jag förstår en hel del av det i alla fall.

Men ni har en sådan fin familj, och det, det är värt mer än allt annat. Då, nu och sen.

Värmen från kvällen hos er i september, t.ex., den sitter i än.
*kram*

Linda sa...

Å Ellis... Jag önskar du var här... Då hade du fått den största kramen som finns!

Anonym sa...

Vad fint du beskriver er dag. Och fina bilder har du också tagit. Jag förstår så väl att det känns hårt att lämna kvar en ensam morfar och sen åka iväg. Du verkar ha en himla fin familj, och ni verkar vara "tighta".

Monica med yffen sa...

Jag tror att den värme din morfar fick av er idag, finns kvar hos honom länge, länge.

Håller med de andra - det var jättefint skrivet.

Det Mörka Hotet sa...

Du skriver så varmt och innerligt om det svåra och känslosamma: TACK!

Tänk om alla äldre/sjuk/ensamma/ledsna fick sådan kärlek och omvårdnad, då skulle världen se betydligt bättre ut.

Samuel

Linda sa...

Annika: Det är lite vanskligt att skriva, men jag vill ju berätta...
Vi har alltid umgåtts mycket med den sidan av familjen. De betyder så mycket för mig.

Monica: man ville ta med honom hem, det var jättejobbigt att åka därifrån...

DMH: man skulle vilja göra så mycket mer. Bara vara hos honom hela dagarna, varenda dag.

qi sa...

Jag blir rörd av det du skriver. Det är svårt att se någon man älskar tyna bort... Kram!

Anonym sa...

Mina tårar rinner. För det du beskriver för mina tankar till min mormor när hon blev sjuk. Hon sa en sådan fin sak till min mamma när hon hade fått beskedet om att hon hade canser i magen. Hon sa så här "Det måste någonstans börja för att det skall kunna ta slut".

Linda sa...

Gunnel: ...KRAMAR
Vilken underbar tanke, den ska jag komma ihåg.

Dakota sa...

Så fint Du skriver om Din dag och morfar! mycket värme och kärlek i de orden :)
nu gråter jag; blir så rörd och så minns jag hur det var när jag såg min egen morfar på sjukhus - man känner sig så ledsen och maktlös...

Känner med Dig & familjen!
Kram!