Jag är trött... och kall.
Jag orkar inte mer, jag vill inget... Gråter.
Jag vill sova till våren.
Jag går på reserven och jag vet inte hur länge den håller. Allting bara rasar.
Ändå är det inget speciellt, som jag kan sätta fingret på. Jag vill bara inte längre.
Kan inte.
Gråter mer, bara för att få ut tårarna. Det är skönt att gråta. Men man får så ont i huvudet efteråt. Men ut ska dem, annars får inget annat plats.
Jag gråter ännu mer när någon vill trösta, klappa mig på axeln och peppa. Visste inte att jag hade en kran till tårarna på axeln.
Jag är trött.... långt in i själen.
Varför?
Uppdaterat:
När jag sitter och läser igenom mina inlägg från de senaste veckorna, så förstår jag till en del, varför jag är så trött.
Känslorna far som en jojo, upp och ner, fram och tillbaka och upp och ner igen... Om de hade varit på en jämn nivå så hade det kanske känts mer ljusgrått, nu blir det nattsvart mellan varven.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Uff så tråkigt lindalotta. Har du haft det slik hver høst? Kan du komma ihåg nånting som har skjedd på høsten, kanksje långt tilbaka. Ofta sier kroppen vår fra når det er noe. Inte alltid lett å veta hva, men prova å lytte. Verkade som du hadde det bra i sommer da du hadde fri. Hur føler du jobbet er ?
Er glad for at du gråter, det måste tømmes. Hoppas du klarer å pyssla om deg selv lite. Kram Heidi
Ta vara på dig, stanna hemma lite tills du känner att du har känsloläget mer under kontroll. Kan du sätta fingret på det som gör att det bara bli för mycket?
Heidi: Det är inte varje höst det blir så här. I fjol var det en bra höst.
Jag kan inte komma på något speciellt som hänt mig någon höst.
Jag hade en skön sommar, men jag hade lite otur med vädret, faktiskt, och det påverkar mig.
Jag trivs bra på mitt jobb.
Tack för dina omtanke.
Många kramar!
Panter: om jag bara visste vad det var... Man blir lite knäpp när man grubblar på något man inte kan ta på...
Jag ska jobba imorgon, sen får jag se efter helgen. Vill inte säcka ihop fullständigt.
Tror, att Du ska ta och sätta Dig ner...med hörlurarna...en sakta stilla och lugn retreat!
Varför inte drömma och fantisera om livet som Fåraherde?
Jag tänkte på Dig i går...i mina små funderingar över Livet! Funderade på HUR man ska...göra, för att få någon, som är ledsen...att bli...om inte gladare, så...i alla fall inte MER ledsen!
Jag tror inte det finns mer Klokskap...än Tystnaden, ibland.
OCH, att veta...att det finns Människor därute/härute...som FINNS! Utan axelklappar och *ta Dig i kragen*.
Vi är Många som FINNS, lindalotta!
Jag tror vi är många som far som en jojo med våra känslor. Jag har också varit lite nere på sistone. Förstod nog inte det förrän vi skulle räta ut lite i vårat nya arbetslag. Vi är tre som jobbar tillsammans varav en gör att jag inte känner mig riktigt trygg. När vi skulle prata om det då brast det helt för mig. Jag fattade ingenting. Fast jag berättade inte för dom att det var annat som sköljde över i mina tankar när vi satt och pratade.
Var nu rädd om dig!!
Jag förstod på jobb idag att du inte mår riktigt bra.....
Jag ville inte fråga vad det var inför alla när vi satt på eftermiddagsfikan.
Men jag får en stor klump i magen när jag vet hur du mår....
Jag vill att du ska må bra gumman!! Försök och gör saker som du verkligen tycker om o göra o försök o hämta ny energi. Jag vet att det inte är så lätt.....
Passa på o gå på Triangelns kurbad nu när hösten har kommit!! Ta hand om dig själv!
Du vet var jag finns om du vill prata eller bara gråta....
Många kramar
Eva: precis så där är det. Jag behöver inte någon som dunkar mig i ryggen, som säger att "du ska se att allt blir bra".
Det där vet jag, att allt kommer att bli bra. Jag vill bara att de ska förstå att jag inte alltid kan skratta bort allting. Eller de som absolut inte klarar av att någon är ledsen, som ska skämta bort det.
Vad du är snäll som tänker på mig. Kram
Gunnel: det är jobbigt att inte känna sig trygg, i en sådan liten grupp. Det är ännu mer viktigt då. I en stor finns det alltid någon som man vet var man har och de andra kan man i princip strunta i.
Hoppas vi båda kan komma ner med båda fötterna på jorden och komma stärkta ur detta så småningom.
Kram på Dig!
Jag hoppas också att du kan stanna hemma tills du känner dig bättre. Jobbigt att känna det du känner nu..Snälla människor och varma filtar och varmt te är vad du behöver. Och så är det ju bra att gråta...det rensar ut mkt vi behöver bli av med.
Älskade Jenny...
Du läser mig. Och det är nog fler som gör... men inget säger.
Sen finns det vissa som blir irriterade på mig...
Jag blir sämre och sämre på att dölja det och jag vet inte om jag bryr mig längre.
De som inte kan ta att man är lite ledsen, de får hålla sig undan.
Grejen är den, att jag försöker sitta med alla, bara för att få lyssna på lite annat snack och slippa grunna. Men det är inte lätt alltid.
Jag har inte så mycket att säga, jag vill bara vara.
Men jag vet att Du finns för mig och det är jätteskönt.
Många, många kramar.
Annika: jag skulle kunna krypa ner under den filten och inte komma ut förrän vårlökarna är på väg upp.
Jag vet vilka som står ut med mig, precis som jag är och de vänder jag mig till.
Tack för Dina ord.
hoppas att du känner dig bättre snart!
sköt om dig ordentlig!
kram,
Dakota
Ibland kommer allt som en våg över en. man simmar och simmar, men att bara nå ner med tårna ibland räcker inte. man orkar inte.
Hoppas du hittar små livbåtar här och där, som körsången och så. =)
Dakota: det ska nog reda sig, allt efter som. Kram tillbaka!
Jill: roligt med ett nytt ansikte, nya tankar här på min blogg. Men så trist för dig att mötas av en av mina gråa dagar... Jag kan skriva lite roligare, faktiskt.
Jag har ett nätverk av familj och vänner och de är super.
Tack för din omtanke, och välkommen åter.
För några timmar sedan pratade jag med en person som känner precis som du gör just nu. Hon hade känt så länge och har tagit tag i det genom ett läkarbesök. Hon kommer att vara hemma och vila ett tag. Det hade helt enkelt varit för mycket en längre tid. Har du möjlighet att stanna hemma och vila, göra sånt som du tycker om? Det låter verkligen som om du behöver det.
Jag hoppas innerligt att du kommer att må bättre. Väldigt snart. Kram.
Monica: jag funderar starkt på det. Jag får se hur helgen blir och hur nästa vecka startar.
Jag försöker inte tänka så mycket, utan bara vara.
Tack för din omtanke. Kram
Skicka en kommentar