Ingen rolig post idag.
En familj efterlyser sin katt, Elvis.
Sånt gör så ont i mig.
Selma försvann i tre dygn för några år sedan. Jag höll på att bli tokig!
Vi lämnade lappar i alla brevlådor och letade oss fördärvade efter henne.
Dagarna gick och magknipet gjorde så ont.
Efter tre dagar kommer grannen in till oss, säger att dottern tror att det spökar i deras garage.
Jag går in i garaget och kallar på Selma.
"Mjau"
Där satt det lilla livet på en takbjälke!
Lycka!!
tisdag, november 14, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Vad skönt att hon blev hittad igen. Vilken oro det måste ha varit.
Jag har inte varit med om att en katt försvunnit (peppar, peppar) men jag kan tänka mig hur jobbigt det måste vara att inte veta vad som har hänt.
Vad fin hon är, Selma.
ÅÅÅ vad härligt att hon hittades. Lycka. Det var son när "vår" George (grannkatten) försvann för lite sen...Alla letade sig fördärvade och sen hittades han hemma hos en granne som åkt bort tidigt på morgonen. George hade smitit in till henne. Tursamt nog hade Georges matte en nyckel till grannen. Där hittades han alltså 12 timmar senare. LYCKA för alla!
Selma och George liknar varandra och verkar vara lika snälla...
Ja det er fryktelig når kattene forsvinner. Når mine blir borte har jeg i løpet av noen timer besøkt alle naboer, hengt opp lapper, ringt dyrevernsorganisasjoner etc. Da går det fort, blir ofte gal av bekymring. For litt siden forvant en av kaninene, iløpet av to timer hadde jeg gjort alt dette, så viser det seg at kaninen har gjemt seg i garagen. Da gikk jag bare tyst rundt og tok ned alle plakater jag hadde hengt opp. Følte meg ganske dum da : )
Och jag höll på att köra över en katt som kom farandes i full fart över vägen - tur att det var 30 där och att jag höll det...
Lösa katter i stan är rätt jobbigt om de inte har trafikvett.
Bettankax: ja, det var verkligen en befrielse när jag fann henne. Och Måns som välkomnade henne med att fräsa... :)
Londongirl: ja, det är ju min lilla bebis :)
Monica: det värsta är att inte veta. En tidigare katt, Sofia, försvann och vi fick aldrig veta vad som hände henne. När Måns dog låg han i min famn och fick en spruta och jag var med honom hela tiden.
Annika: jag minns din berättelse om George :) Det blev ju en solskenshistoria!
Selma är världens snällaste!
Julie: du förspiller ingen tid, ser jag! Men ju fortare man börjar leta, desto större är sannolikheten att hitta dem. Men kaninen ville ju bara leka kurragömma med dig ;)
Bloggblad: det är en av mina fasor, att köra på ett djur. Peppar, peppar, det har inte hänt hittills.
Men det finns ju övergångsställe, det borde de lära sig :)
Lycka ÄR, att hitta en *bortsprungen katt*.
För Jättelängesen...hade jag en Pilleman. En Följeslagare. Katt.
Min dåvarande man, kom in i köket och sa att Pillis låg död, på vägen...och att han skulle hämta/begrava honom direkt. Så gjordes.TÅRAR, höll på att dränka mig.
Morgon efter, stod jag vid köksfönstret...vem kommer inte, lite nonchalant släntrande om in Pillis...Det var fel katt, som var död och begravd.
Ingen visste vems katten var. En luffare på väg..kanske?
Katten fick en värdig begravning i alla fall
Eva: jag säger som Gunnel, katten fick en värdig begravning.
Men så knepigt att se sin egen katt komma gående mitt i sorgen.
Nu gör jag ett nytt försök med min kommentar som kom bort igår...därför svarade jag på evas :O)
Katter är hittahemdjur.
När jag jobbade som dagbarnvårdare så hade vi, i gruppen, en kille som bodde på landet. Något år innan han föddes försvann deras ena katt. Dom hade tre stycken. Storebror var lessen för det var hans katt. Men dom skaffade en ny till honom och åren gick. Han fick en lillebror, det var han som var hos oss. En dag berättade den här killens mamma att storebror hade hört ett jamande ute. Han gick och öppnade farstudörren och där sitter HANS katt som varit borta så långe. Det första katten gör är att gå fram till matstället och se efter ifall det fanns någon mat. Sen gick han till sin plats och somnade...precis som ingenting hade hänt.
Vad den katten hade varit med om vet bara han och gudarna. Han var inte mager i allafall
Å vilken solskenshistoria Gunnel - tack!
Skicka en kommentar