Tack alla Ni, för era fina ord och era tankar.
Man vet sällan vad man ska säga, men era avtryck hos mig är väldigt värdefulla för mig...
Idag är det en ny dag.
Men jag är kvar i gårdagen, på ett sätt. Alla tankar, de måste sorteras.
Jag har sovit hårt inatt, riktigt hårt. Kommer inte ihåg en enda dröm, inga bilder på näthinnan. Pratade med mamma, och hon hade samma natt i bagaget.
Det behöver vi.
Men man känner sig så mosig, tung i huvudet.
Har ätit havregrynsgröt, dricker kaffe och lyssar på Ellis Countryskiva.
Ute regnar det.
Ska sortera alla foto på morfar från de sista veckorna, titta på honom.
Sen blir det vila resten av dagen. Katt på magen, en bra bok.
Garn och virknål.
Är så förfärligt genomtrött.
onsdag, november 08, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Döden, har jag mött så många gånger.
Känner igen tröttheten.
Kan inte räkna alla gånger, jag krypit ihop i fosterställning...med täcken och filtar i sängen. Legat där och hulkat.
Man FÅR och SKA Sörja.
HUR man sörjer, är sen...vars och ens...alldeles EGNA...
Jäkta INTE!
håller helt och fullt med Dig, Eva.
sorgearbetet måste få ta god tid på sig,
så att själen läks ordentligt.
Sköt om Dig, LindaLotta!
varm kram från mig till Dig och de dina!
Så fint du skriver om din morfars sista stund! Och så skönt för de allra närmaste att få vara med. Jag har skrollat neråt och läst.
Tiden stannar upp en stund när man mister någon - och många tankar väcks.
Ta hand om dig och gråt och tänk!
Kram
Marianne
Katt på magen är det bästa receptet i väldigt många olika livssituationer! :)
Kram på dig!
Vad skönt att du sov så bra inatt. Låter som om du har ett bra "recept" för dagen, vila, varm katt, foton at titta på och minnas till...
Låt sorgen ta sin tid...
Kram fr Annika
Känner igen det där att man blir så trött....rent ut sagt utmattad av sorg. Det är bra att du sköter om dig, gör något praktiskt om du orkar. Gosa med en kisse är alltid så skönt. Tycker det är lugnande och rogivande med en kisse på magen.
Kram
Lisbeth
Nær min pappa dog for mange år siden opplevde jag denne trøttheten for første gang. Jag viste ikke om den og arbeidet imot den på en måte. Prøvde å holde meg oppegående. Jag var så trøtt, så trøtt i två år. Totalt kraftløs.
Nu etter masser med tap, vet jag at denne trøttheten er en del av sorgen. Den måste bare få vara der och det viktigste er at man godtar den. Den startar sorgprosessen og man måste igjennom den.
Så lindalotta, låt deg vara trøtt, skøt om deg och ta det lugnt når du kjenner du behøver det. Og godt å høre at du har litt katte terapi også. Katter merker ofte nær man er ledsen och legger seg ofte næra for å trøste. Kramar från meg.
Skicka en kommentar