.jpg)
Regn, regn, regn...
Körde österut mot Ystad - mer regn.
Men när jag är 5 minuter från Ystad så slutar det regna.
Varit hos morfar hela eftermiddagen. Nu är det tufft att se honom... Jag tror inte han vill längre.
Han höll min hand hela tiden jag var där.
Jag vill bara att han ska få må bra och kan han inte det, då kanske det är dags?
Det är jättekonstigt att prata och skriva så, men... Morfar är nog ganska färdig, det är vi runt omkring som inte riktigt hinner med.
Det är skönt att vara där. Man behöver inte säga någonting, bara vara nära, hålla hans hand och krama honom.
När jag körde hem mötte jag regnet 5 minuter utanför Ystad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror att det är just det som behövs för din morfar - närheten, och den har han ju massor av. Kan tänka mig att han är mer än nöjd och tacksam med vad ni gör för honom.
Det är nog så som du skriver att han känner sig färdig. Han har fått levt sitt liv och när det inte finns någon återvändo är han nog redo. Men helt klart att allt är sorgligt. Ingen ska ifrån oss gå av dom som funnits sen vi var små.
Att "bara" vara nära är inte fel. Ingen vet vad som rör sig i din morfars huvud.
Kram på dig, vännen...
Monica: det finns inte så mycket mer att göra, bara se till så att han inte har ont, vara där...
Gunnel: man är ju så egoistisk, man vill ju att alla ska finnas kvar runt om en, för alltid.
Ellis: kram...
Skicka en kommentar