.jpg)
Det började med att jag fick ett mail, av mamma - "Linda kolla den här sidan" och det gjorde jag.
Huset som jag är född i och där jag tillbringade mina första år i livet är till salu. Det ser precis likadant ut, nästan.
Tapeterna i mitt rum (gammelrosa) sitter kvar, kakeln i köket (orange) sitter kvar och min lekstuga (som pappa byggt) står kvar.
Många minnen kom tillbaka av alla bilder, jag berättade, pekade och förklarade för Micke.
Mamma och pappa byggde huset 1973, lyckliga och relativt nygifta skulle de starta sitt liv i en liten by på landet. De lånade en, med dagens mått mätt, liten summa pengar, och byggde sitt hus. Tre år senare kom jag till världen och lyckan var total.
Jag var hos dagmamma mina första år och mamma jobbade natt. Sen närmade jag mig skolåldern och började på dagiset för att vara tillsammans med mina blivande klasskamrater.
Första skoldagen... Kläder som pappa köpt i Paris, en mintgön sommarjacka, lockad hästsvans och en ny, röd fjällräven på ryggen. Vi var sex i min klass...
När jag var nio flyttade vi de dryga två milen till Lund. Till ett, i mina ögon, pampigt och jättestort hus! Tänk, vi hade en balkong på 60 kvm! Där bodde vi i nästan 6 år.
Sen flyttade vi igen, på olika håll.
Mamma och pappa hade nått slutet på sin gemensamma resa och delade bohaget som vänner. Jag har inget minne av att de bråkade något speciellt, det blev bara tyst. Samtalsämnena tog slut och de växte på vars ett håll. De hade många år bakom sig tillsammans, mamma var ju bara 13 när de träffades första gången.
Jag fick välja vem jag ville bo med, jätteknepigt... Men samtidigt oerhört smart. Jag kunde inte gnälla på någon ;)
Jag valde att bo med min pappa, vilket många höjde på ögonbrynen åt.
Mitt i soppan och röran, som det är när männsikor skiljs, så var det lite spännande.
Vi skulle bo mitt i stan pappa och jag, ny lägenhet, nytt rum osv.
Som jag skämdes för att jag tyckte att det var spännande, det tog flera år innan jag vågade berätta det för mina föräldrar.
Åren gick och pappa träffade en kvinna. Det hade väl sina sidor, jag hade ju inte pappa för mig själv längre... :) Mamma träffade en man, det hade också sina sidor, jag hade ju inte mamma för mig själv längre... :)
Med andra ord: livet gick vidare.
Jag har säkert förträngt en massa och lagt en hel del bakom mig, allt är ju inte en dans på rosor. Men när jag tänker tillbaka så finns det inget som känns svårt eller tungt.
Mamma och pappa gjorde det lätt för mig på många sätt. De kunde (kan) träffas som vuxna människor och vi firade mina födelsedagar tillsammans. De ordnade och donade tillsammans när jag tog studenten och jag har många jättefina minnen av mina föräldrar tillsammans.
Önskar inte att något var annorlunda.
Men jag har inget barndomshem i mina ögon. Jag menar; många säger att de ska åka hem över helgen, eller de berättar att de varit hemma i bardomshemmet och hittat något eller gjort något.
Det har inte jag. Det är väl det enda jag saknar i så fall.
Men jag vet var jag har mina föräldrar och jag älskar Er oerhört mycket!
Tack för att Ni är precis de ni är.
söndag, oktober 01, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Fint skrivet, dina föräldrar är säkert lika rörda som jag blev när jag läste.
Den där känslan att inte ha något hem att åka hem till känner jag igen. Man överlever ju för det måste man, men ibland kändes det allt lite tungt.
Vet du... Jag har ett barndomshem, men inte särskilt gott om fina barndomsminnen.
Det du har är mycket mer värt, du har så mycker kärlek i bagaget istället.
*kramis*
Mina ungar har inget barndomshem, så ofta som vi flyttar.
De brukar påstå att de är hemlösa. .-D
Så godt å lese det du skriver, godt at se at forandringene tross alt har varit bra for deg.
Selv har jag inte något barndomshem heller. Vi har flyttat mycke och min mormors hem som jag har ansett som mitt barndomhem, har jag inte lengre. Båda mine foreldre er døde och det kjennes utroligt jobbigt iblant at inte ha något at komma hem til. Mycke derfor jag sliter sånn med meg selv.
Kram til deg for ett fint innlegg : )
Panter: jag har funderat på detta till och från hela dagen och jag har så mycket att tacka mina föräldrar för.
Det viktigaste för mig att jag har mina föäldrar nära och jag vet att jag kan komma till dem när jag vill.
Ellis: fina barndomsminnen har jag gott om och de värdesätter jag högt, då spelar inte platsen någon roll. Önskar att du också hade många fina minnen... Kramar
Mamselamsen: dina ungar har ju, vad det verkar, härliga föräldrar och det är värt så mycket mer!
Julie: en nära vän förlorade sin pappa tidigare i år och det satte igång en massa tankar i mig, det är en av mina värsta mardrömmar, att förlora mamma och pappa.
Förstår att du kämpar en hel del och jag önskar dig all lycka.
Stor kram/klem!
Tänk, just avsaknaden av barndomshem har varit jättejobbig för mig hela livet. Vi bodde i tjänstebostad också, så vi hade inte egna möbler.
Ibland får jag en känsla av att jag är ensam om det, precis som du hör jag många prata om sin hembygd. Min hembygd är södra och mellersta Sverige.
Glömde skriva att jag tycker du uttryckt dig väldigt kärleksfullt. Det går alltså att få bra minnen från separerade hem.
Bloggblad: det går utmärkt att få bra minnen med separerade hem och föräldrar.
Satt och funderade ett tag när jag skrev, ville inte att det skulle bli för blödigt, det är ju fina minnen, inget hemskt. Jag har blivit några erfarenheter rikare på det viset.
Saknar din bild...
Tänker inte kommentera, mer än
-att jag skickar ett stort fång av höga vackra gula Smörblommor!
(även fast årstiden är helt fel)
Jag skulle ha skrivit lite bättre - jag har många fina barndomsminnen, men inte så mkt förknippade med mina föräldrar. De är inte hemska heller, det låter ju så nästan, haha. De var bara inte där, liksom.
Men - jag har massor med underbara minnen förknippade med mormor och morfar. Tack och lov, för annars hade det nog gått sämre för mig.
Och att du har en helt underbar mamma, det kan jag ju iaf skriva under på! :-)
Bloggblad - det går att få bra minnen från ett separerat hem, jag önskar fler föräldrar fattade det och betedde sig därefter vid separation/skilsmässa. Det är ju inte barnens fel att mamma och pappa inte vill leva tillsammans längre.
Min äldste son har numera mamma och pappa samt extramamma och extrapappa, och det är hur bra som helst. :-)
WOW!
Så bra skrivet, personligt och intressant...och suget efter att få veta mer växer hela tiden!
Tänker på mina egna döttrar och hoppas jag finns där för dem som din far var där för dig.
Samuel
Intressant läsning. Tror att dina föräldrar är kloka och goda människor eftersom skilsmässan verkar ha gått lugt till.
Om du inte har ett ´´hemma´´ så har du i alla fall tryggheten kvar i dina förädrar.
Så himla fint skrivet! Jag blev rörd när jag läste om en del av din barndom. Jag kan också intyga att du har en underbar mamma och jag kan tänka mig att din pappa är lika underbar!
Kram
Eva: vet inte riktigt hur jag ska tolka det där... ;)
Ellis: tack för din förtydling. Jag satt här och funderade och kände så för dig. Ja, det gör jag ju fortfarande, men du fattar vad jag menar. Kram
DMH: ibland släpper man spärren helt och delar med sig av hela hjärtat. Alla bilderna på huset, både invändigt och utvändigt, satte igång så mycket i mig.
Jag är alldeles övertygad om att dina döttrar kommer att vara lika stolta som jag, över sin pappa.
Slottsträdgårdsmästaren: du har så klart för dig, kloka föräldrar - klokt barn :)
Skämt åsido, jag har all uppbackning från mina föräldrar och jag har alltid varit stolt över dem.
Jenny: men visst är det så, när man tänker efter, att man har världens finaste föräldrar, man vill inte byta bort dem mot något!
Angående pappa, så tror du väl inte att min mamma skulle nöja sig med någon annan än den bäste!
Mamma:... Kramar!
Tack för vi fick följa dig på en bit av din resa, lindalotta.
Tänk, så förståndiga föräldrar du har. Vilket elände när det mest är bråk och tjafs, för barnen alltså.
Elisabet: du har ju träffat den ena och den andre är inte ett dugg sämre :)
Skicka en kommentar