LindaLotta

Nu har morfar kämpat färdigt.

Redan under natten får jag reda på att slutet är nära.
Mormor, mamma och hennes två bröder är hos morfar, med honom, de sista timmarna. Nära.
Jag ligger i min säng, vaken, och tittar ut i den mörka natten. En enda stjärna håller mig sällskap.
Jag måste ha slumrat vid halv sex för när jag blir väckt av telefonen en timme senare, är stjärnan borta.

I telefonen hör jag mamma berätta att morfar är död, efter några sista rossliga andetag.
Rösten bryts, tårarna väller fram.
Hans familj var med honom, hela vägen, och mamma pussade morfar på pannan 06.35 då han somnade för gott.

Jag gråter. Mycket.
Huvudet känns som en bikupa.
Det surrar.

Ringer pappa. Ringer jobb. Hör omtänksamma röster i mitt öra.
Brygger kaffe.
Tänder ljus.

Oron som gnagt i mig, i flera veckor, den är borta. Den har ersatts av sorg, saknad och... lättnad. Morfar slipper att ha ont. Morfar har tagit nästa steg.

Tänker på mormor som mist sin man, mamma och hennes bröder har mist sin pappa.
Mina kusiner och jag, vi har mist vår farfar och morfar.

Till natten kommer stjärnan som jag såg att ha fått sällskap, av en alldeles ny stjärna...
Himlen ljusnar, en ny dag börjar där ute.


Du finns för alltid i våra hjärtan, Morfar.