Har precis sett första avsnittet av Idol 2006.
Jag kan inte låta bli.
Det är en värdelös programidé, enligt min mening. De utnyttjar unga människors drömmar och hopp om en framtid i strålkastarljuset.
Där sitter en jurygrupp som bedömer dig på några minuter och ger dig syrliga kommentarer som kan såra, även den tuffaste.
Men samtidigt så förstår jag inte…
Det är tredje säsongen programmet sänds, det finns ingen som kan ha missat alla de spaltmetrar som skrevs då programmet hade premiär 2004.
Varför vill man då utsätta sig för något sådant??
Alla kan sjunga i duschen, eller i badkaret, alla är sin egen stjärna. Men aldrig i livet, att jag skulle utsätta mig för Idoljuryn om jag inte hade ordentligt på fötterna.
Jag har skrattat – högt och mycket ikväll… Jag har ett samvete jag också, jag vet att man inte ska skratta på andras bekostnad och någonstans känns det inte riktigt bra i mig. Men jag måste erkänna att jag har skrattat…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag och mina barn sitter alla och tänker samma sak: "Tack gode Gud att inte jag är med och gör bort mig"!
Samuel - ta-da-da...host, host!
Samuel: jag skulle aldrig få för mig att ställa upp något sådant, men det är lite kul att titta på :)
det är lite svårt att låta bli att skratta... (fast jag vet att jag inte borde göra det)
Det är så kul att se juryns reaktioner & miner
Dakota: jag håller fullständigt med dig!
Skicka en kommentar